Kommentar till Stefan Edman 9 oktober
LÄS MER:Det fanns klimataktivister före Greta Thunberg
Biologen och författaren Stefan Edman gav i onsdagens Bohusläning en fin och målande bild av fenomenet Greta Thunberg. Inte minst hans jämförelse med hennes motpol, Donald Trump, där de båda representerar två skilda världar, ”den trötta dekadansens och det spirande hoppets”, och framhöll hennes klara budskap till olika beslutsfattare ”att lyssna på forskarna”, underförstått att dra de smärtsamma men nödvändiga konsekvenserna av vad forskarna beskriver.
Den avslutande delen av krönikan har jag dock svårt att ta till mig. Edman menar där att Thunberg är ”stundom direkt orättvis” mot ”tusentals andra klimathjältar” bland politiker, tekniker och företagsledare. De får minsann inga löpsedlar. Jodå. Många vill surfa på klimatvågen. Läser bara i dag en tvåsidig artikel i en rikstidning om Volvo Cars och kinesiska Geely som nu skall lägga mer fokus på tillverkning av ”rena” elbilar. Hjältemod, idealitet eller ansvarstagande? Nej – snarare vanlig sund kapitalistisk marknadsanpassning. Vissa liberala politiker pläderar idag för att fylla jorden med tusentals nya moderna kärnkraftverk för att på så vis kunna få ner koldioxidutsläppen och samtidigt öka vår tillväxthastighet. Var finns hjältemodet och ansvaret i denna tanke?
LÄS MER:Stoppa regnskogsskövlarna Trump och Bolsonaro!
Det är vi, den nu levande vuxna generationen, som under de tre senaste decennierna stått för den övervägande delen av koldioxidutsläppen och fått koldioxidkurvan att stiga som en rymdraket mot skyn. Det är vår nota, inte tidigare generationers springnota, vi nu måste betala. Därför pekar den 16-åriga Greta, som unik representant för den unga generationen, ett anklagande finger mot oss vuxna. Hennes uppgift kan knappast vara, som Edman föreslår, att förmedla tröst och hopp till oss vuxna ”gamlingar”, utan snarast att väcka oss ur vår fossilbaserade, tillväxtfixerade och konsumistiska drömtillvaro. Detta är Gretas uppgift, inte att applådera. Det hopp hon sprider är riktat till världens nya unga generation – de som skall betala notan. Vi vuxna behöver istället fatta mod och ta vårt ansvar. Uppgiften är svår – kanske oss övermäktig –, men förhoppningsvis kommer vi till slut att finna ett sätt att överleva i antropocen. Härtill behövs ingen hjältegloria utan mer av ökad allmän insikt om vad vår generation ställt till med, och vad vi står inför i framtiden. Vi får bara inte ha byggt pyramider och katedraler eller fostrat våra barn för ingenting.
Sture Boström
Uddevalla