I maktens korridorer transformeras ett gigantiskt tillkortakommande vad gäller förmågan att tillhandahålla likvärdiga livschanser i landets gettoregioner numera om till vedergällningspolitik. För en ung människa som inte behövs och inte förväntar sig ett liv värt att leva blir den tilltagande vedergällningspolitiken emellertid mycket lätt kontraproduktiv.
I en berättigad känsla av att vara orättvist behandlad slår man i ungdomligt övermod och oförstånd tillbaka på fel ställe. Blåljuspersonal i allmänhet får bli en syndabock och representera ett samhälle med orättvisa livschanser. ”Född att förlora. Lev farligt och dö ung” var redan på min tid i sextiotalets gatugäng ett omhuldat talesätt. Liksom nu bidrog även då orättvisor, trångboddhet och maktlöshet till att förstärka utanförskapet.
Men samtidigt som alla partier slåss om att hålla SD kort så fiskar flertalet av dem numera ganska uppenbart i det partiets fångstrika vatten. Väntar sedan en tid på att få se vilket av de gamla ”fina” partierna som blir först ut med att agna med dödsstraff. Bruksanvisningar angående vilken jordmån som lämpar sig bäst för att åstadkomma den sortens gängkriminalitet som gjort till exempel Göteborg riksbekant saknas emellertid inte. Redan på min tid i gatugängen producerades massiv information och kunskap angående sådana villkor av amerikanska sociologer. Ointresset för denna information kan inte kompenseras av att ett koppel partiledare gör polisbevakade promenader i något storstadsgetto.
Vad gäller att bryta ett utanförskap och få även mycket grava avvikare på fötter kan min egen forskning förhoppningsvis lämna något bidrag. Men vad gäller makthungriga politikers möjligheter att bita sig fast vid grötfaten är ett vedergällningskoncept sannolikt mer givande. Så hur många väljarprocent står att vinna genom förslaget om ett återinfört dödsstraff?
Christer Ahlman
Sociolog och fil. dr. i socialt arbete