Bygget av Cirkuskvarnen i Grohed är det mest positiva som hänt kulturarvet cirkus på länge. Satsningen visar vad svensk cirkus är och har varit sedan den första föreställningen spelades 1787 i vårt land.
De senaste 20 åren har en sagoberättelse om kringresande sällskap utanför samhället upphöjts till sanning. Den är ett hopkok av fördomar, tyska familjecirkusar och Kalle Anka. Tyvärr tror många politiker, offentliga tjänstepersoner och journalister på den.
Svenska cirkusföretag har i alla tider varit produktionsbolag. Förvisso familjeägda, men det är flertalet företag. Det är ingen skillnad på en turnerande svensk cirkus och Krall Entertainment med deras Diggiloo-turné.
Artisterna har ända sedan 1920-talet fostrats i föreningslivet. Då blev hälsa och träning på modet under devisen en sund själ i en sund kropp.
Alla tilltalades inte av tävlingsidrott och kollektiv Linggymnastik. För dem blev cirkusträning den stora grejen. Det tränades cirkus i Landsbygdens ungdomsförbund, NTO, KFUM, Unga Örnar och framför allt i den framväxande frisksportrörelsen.
Några skapade egna akter, upptäckes i folkparkernas och barnens dags talangjakter och mötte arrangörerna på folkparkernas artistforum. På 1950-talet var Sverige vida känt som ett drivhus för nya artister. Hit kom representanter för cirkusar och varietéer från hela Europa och USA.
Man kan med fog tala om ett svenskt cirkusunder, av samma dignitet som dagens pop- och dataspelsunder.
En av alla artister som fick en internationell karriär var frisksportaren Reino, Karl-Otto Andersson från Grohed utanför Uddevalla. När han och hustrun Elsie trappat ned på turnerandet, startade de cirkusskola och hjälpte fram en ny generation artister. Att föra vidare kunskaperna är en viktig del i den svenska cirkustraditionen, i föreningslivet eller med egen verksamhet.
LÄS MER:Festligt och fullsatt när Cirkuskvarnen invigdes
En av Reinos elever, Johanna Abrahamsson, har nu tagit över stafettpinnen och med likasinnade lyckats finansiera den första nya cirkusbyggnaden på många år i Sverige. Det är inga överord att satsningen är det mest positiva som hänt på över 20 år för kulturarvet.
Annars har det mest varit uppförsbacke. Vändningen kom 1997 när Sverige, som enda land i världen, införde en straffskatt på gager till cirkus- och varietéartister. Vidare försöker ett antal kommuner utrota den klassiska cirkusen med höga platshyror, avgifter för affischering eller genom att helt enkelt vägra upplåta mark, samtidigt som de betalar för annan kultur.
LÄS MER:Politiska reaktionen på djurrättsterrorn klingar falskt
Oavsett om föreställningen kallas klassisk cirkus, varieté eller nycirkus, är det samma artister som uppträder med samma akter. De måste ha tillgång till hela kulturområdet och behandlas på samma sätt som andra artister för att överleva. Cirkus är lika mycket ett kulturarv som annan levande kultur. Cirkus fördes 2020 upp på den nationella förteckningen enligt Unescokonventionen om bevarande av immateriella kulturarv.
Janne Näsström
Direktör
Akademien för Cirkuskonstens bevarande i Sverige