Av alla "förenklade svar på svåra lönefrågor" så tar nog Pontus Almquist från Liberala nyhetsbyrån priset med sin ledare i Bohusläningen den 12 februari.
Till att börja med: att genomgående skriva "den så kallade", eller använda citationstecken vid ordet "elit" är inget annat än ett försök att kalla något för annat än vad det just är, nämligen en elit.
Vidare uttrycker han en falskt klingande förståelse för arbetarens indignation över att "själv endast få(r) lönen justerad efter inflationen och tillväxten". Han glömmer ett par viktiga saker, vinsten och inte minst aktieutdelningen (minns ni HM:s aktieägare kontra sömnadsarbetarna i Bangladesh förra året?). Inte minst aktieutdelningen har utvecklats i en oroväckande takt. Så oroväckande att ledande ekonomer påpekar att den hämmar företagens investeringsvilja. Portföljteoretisk finansiell ekonomi kräver snabb avkastning, ingen långsiktighet här inte! "Nivån på dagens aktieutdelningar bör vara föremål för en seriös debatt" skrev SvD redan 2015.03.09 och inte har det blivit bättre.
Almquist hävdar därtill att minskad ojämlikhet i lönesystemet skulle medföra att landet skulle "gå miste" om toppdirektörernas skatteinbetalningar. Skämtar han? Detta påstående är inte bara löjligt, det är hårresande. Skatteutvecklingen i landet, avskaffad arvs- gåvo- förmögenhets- och nu värnskatt, gör att vi redan "går miste" om detta. Snabbköpskassörskan, vårdbiträdet eller lokalvårdaren betalar redan högre skattesats än vad en toppdirektör gör.
Almquist tar även upp "den ofta mycket svaga anställningstryggheten samt den både fysiska och psykiska påfrestningen att jobba uppemot 80 timmar i veckan", som en toppdirektör upplever.
För det första: När en toppspelare inom företagseliten får gå, så går den aldrig lottlös, vilket alla fallskärmsreportage vittnar om.
För det andra: I denna så kallade "gig-ekonomins" tid med sina tillfälliga anställningar, krav på marknadshyror, vinster i alla avreglerade verksamheter och delade turer, är det långt ifrån säkert att en 40-timmarsvecka räcker. I marknadsliberalernas förlovade land borta i väster räcker ibland inte ens TVÅ heltidsjobb per person till att upprätthålla en dräglig levnadsstandard.
Ledarskribenten drar sig inte för att kalla denna maktsfär för "innovatörer". Innovationerna består för det mesta av ekonomiskt trixande eller "slimmande av organisationen".
När så Ingvar Kamprad (naturligtvis!) nämns i samma mening som ordet "skatter" bör påpekas att det är hans anställda som står för den största skatteintäkten.
Slutligen, att påstå att "ojämlikheten är ett nödvändigt ont" för ett välfärdssamhälle är fullständigt groteskt. Att därutöver avsluta med att påstå att "utan ordentliga inkomstklyftor som de vi har idag skulle Sverige sluta utvecklas" är bortom förnuft befängt.
Sammantaget vittnar Almquists ledare om ett bottenlöst förakt mot de som gör det grovgöra på vilket eliten vilar.
Thomas Irgard
Garagefilosof
Svar direkt
När jag läser Thomas Irgards text undrar jag för det första om han över huvud taget har läst min text. Inom filosofin brukar man tala om “välvillighetsprincipen”, som säger att man ska försöka tolka sin meningsmotståndares argument så välvilligt som möjligt. Det Thomas alster ägnar sig åt är snarare en slags motsatt "illvillighetsprincip".
För det första skriver jag explicit den elit jag sätter inom citationstecken faktiskt utgör en elit i ordets rätta bemärkelse. Så den saken behövs inte tvistas om.
När det kommer till aktieutdelningen så utgör denna en del av det inkomstunderlag som LO räknar med i sin rapport, varför jag inte valde att utgå ifrån samma sak. Det är också detta som i stor utsträckning givit upphov till föreställningen om att högavlönade beskattas mindre än lågavlönade då kapitalbeskattningen är lägre än förvärvsinkomstbeskattningen (vilket man absolut kan ha synpunkter på!)
Visst står de anställda för en ansenlig del av det värdeskapandet som sker i framgångsrika företag. Men dessa står heller inte risken för förlust. Något som ofta glöms i diskussionen om entreprenörer och företagande är att det minst går ett dussin entreprenörer vars affärer inte blivit någon succé och som mer eller mindre lever på existensminimum för att betala av skulder de försatt sig i – på varenda entreprenör som lyckats bli mångmiljonär eller miljardär.
Thomas skriver slutligen att påståendet om att inkomstklyftor är nödvändigt för ett välfärdssamhälle är groteskt. Det håller jag delvis med om. Men det gör inte påståendet mindre sant.
Pontus Almquist
Liberala Nyhetsbyrån