Svar till skolans inlägg i Bohusläningen ”Bra med granskning av skolan då vi inget har att dölja”.
Folkbildningsrådet riktlinjer innehåller inga som helst regler som säger att lärarna inte får berätta om sitt underlag för omdömessättningen. Det finns ingen regel som säger att man inte får ”prata siffror” med eleverna. Allt detta är lokala konstruktioner. Faktum är att det finns ingen central regelstyrning alls. Folkbildningsrådet har ingen reglerad rätt att kräva insyn i myndighetsutövningen kring studieomdömena och de kan inte kräva att folkhögskolan genomför förändringar i sin myndighetsutövning. Martin Callermo åberopar alltså ett regelverk som inte existerar, varken teoretiskt eller praktiskt.
Och därmed finns det inget som helst sätt att säkerställa att godtycke inte uppstår. Och det håller inte måttet för en demokratisk myndighetsutövning. Vi kan inte tolerera att en grupp lärare utövar en så stor makt över individen som de gör, bara på basis av att det finns en lokal förhoppning om hederlighet.
Omdömet man som elev får efter fullgjord utbildning, kan avgöra om man kommer in på det yrke man drömmer om. Lärarna som sätter det, kan alltså under omdömeskonferensen avgöra elevens hela framtid. Och det går inte på något sätt att granska om huruvida processen är rättssäker eller godtycklig.
Det finns till och med ett lokalt framtaget regelverk som säger att den enskilde läraren inte får ifrågasättas beträffande det förslag på omdöme som han eller hon lägger fram. När eleven använder sig av möjligheten av ett överklagande, får vederbörande alltså aldrig veta varför han eller hon fick just det eller det omdömet. I andra skolformer kan rektor och lärare ställas till svars av Skolinspektionen och lokalt, men ingen sådan granskning är möjlig på Ljungskile Folkhögskola. Därför är processen inte demokratisk enligt min mening,
Folkbildningen har ett demokratiuppdrag och utifrån detta blir ovanstående särskilt alarmerande.
Folkhögskolans representant skriver också att han inte kan diskutera personalärenden. Ändå upplever jag att han misstänkliggör mig genom att antyda att mitt avskedande inte gjordes med lätthet. Detta är också något jag stött på sedan jag fick sparken för snart två år sedan. Jag upplever att jag, medvetet eller inte, blivit gradvis alienerad av mitt umgänge i Ljungskile. Samma argument anförs gång på gång. Men ibland krävs det nästan ingenting för att man ska bli avskedad. Det skrivs att vi nådde en förlikning, vilket är sant. Men samtidigt är det sant att jag i förlikningen pressade skolan att betala ut ett mycket högt belopp. Jag anser att detta visar klart och tydligt att det inte gick rätt till när min tjänst upphörde, även om de inte medger saken öppet.
För mig är den här saken uppdelad i två moment. Dels handlar det om sådant jag kan bevisa utifrån den dokumentation jag har med mig i form av rättsinlagor och sådant jag sparat från mitt sista år på skolan. Jag har dock valt att inleda med den mer objektiva, större frågan om demokratiaspekten och frånvaron av granskning.
Men när detta är avklarat, kommer jag att berätta min subjektiva berättelse om vad som hände mig under åren på folkhögskolan, samt den efterföljande rättsprocessen. Jag anser att skolan tagit heder och ära av mig och att jag har rätt till upprättelse. Mitt namn och rykte har befläckats och jag avser att framföra min version så att var och en kan göra sin egen bedömning.
Allt kan egentligen kokas ner till följande frågor; ”Varför tillåter ni ingen granskning av er makt-/myndighetsutövning vad gäller studieomdömena? Varför får deltagarna aldrig ta del av underlaget bakom omdömet? Varför får inte lärarna efterfråga sina kollegors underlag?”. I sin partsinlaga skrev skolan att jag brutit mot ”sträng sekretess” när jag valt att delge mitt underlag till elever efter att omdömena satts. Detta är anmärkningsvärt eftersom sekretessregler framför allt gäller individen och inte de som utövar makt över honom eller henne.
Fredrik Olsson,
före detta lärare på Ljungskile Folkhögskola