Tiden är ur led och känns bister. Kriser hopar sig. Krig i Europa, demokratier vacklar, stigande el- och matpriser, kärnvapenhot och en värld i klimatkris. Och som lök på laxen en ny regering som glömt bort miljö och klimat i sin regeringsdeklaration och en nyinvald riksdagskvinna som ”kommer ut” som renodlad klimatförnekare. Ack min ungdoms ljuva framtidsdrömmar – vart tog ni vägen ? Fast ändå är det gott att leva, och vissa möjligheter har vi trots allt att påverka våra liv till det bättre, och ”nu är det som det är, tills det blir som det blir”, för att citera poeten och författaren Alf Henrikson.
I vår nyliberala tid dominerar tanken, att var och en har ansvar för sin egen lycka, och går det illa, beror det på individens egna dåliga val. Pessimismen, som alltid är optimismens följeslagare och samtalspartner, menar dock, att lidandet i livet är oundvikligt. Livet innehåller en del ljus men mest mörker. Fast mörkret kan förstås ses bara som ljus som tagit paus. Hur som helst kommer vi dock alla att lida, hur vi än väljer och tänker.
Ibland ses pessimisten felaktigt som enbart en gnällspik som menar att allt ändå går åt helvete. Vår existens som människa är emellertid behäftad med en radikal osäkerhet, och optimisten förtränger gärna det okontrollerbara i vår tillvaro. Tanken, att med lite god vilja kan allt bli bättre, är inte sann, och kan tvärtom skada den som lider. Enligt pessimismen måste livet levas med öppna ögon för smärtan, den egna och andras. Lyckan i livet är ömtålig och okontrollerbar, men värdefull i varje sekund av glädje. I detta ligger trösten hos pessimismen.
Några utopiska framtidsvisioner om ett kommande rättvist och gott idealsamhälle behövs inte för att leva. Ibland har sådant tänkande lett nationer rakt mot avgrunden. Den som inte förväntar sig något kan göra mycket gott, även där sannolikheten är stor för ett misslyckande. En kanske pessimistisk men trösterik tanke.
Sture Boström
Uddevalla