Efter valet måste nya radikala grepp tas på många områden. Sådana har lyst med sin frånvaro under de S-ledda regeringsåren från 2014. Skulle det behöva ta åtta år för Magdalena Andersson, nu statsminister och tidigare finansminister, att komma fram till alla åtgärdslöften hon presenterade i sitt Göteborgs-framträdande den 14 augusti? Valfläsk, baserat på våra skattepengar, har som vanligt utportionerats tidigare. Ytterligare nya har tillkommit och bekräftar bristen på handlingskraft under de gångna mandatperioderna.
Den borgerliga oppositionen har skarpt kritiserat S-regeringarna för sina lama, otillräckliga åtgärder på viktiga sakpolitiska områden. En återkommande, berättigad replik har varit "för lite - för sent". De högerorienterade partierna M, KD, SD och L är numera ett samlat och trovärdigt regeringsalternativ. Det vänsterorienterade blocket, S, V, MP och C utgör ett mer splittrat alternativ. Till exempel vägrar C att förhandla med V, som nu i motsats till tidigare, kräver att få ingå i en eventuell kommande S-regering. V har varit stödparti till S-regeringar utan sådant krav ända sedan Olof Palmes tid.
De S-ledda regeringarna har under de gångna mandatperioderna varit fjättrade av Januariöverenskommelsen, och därtill, för att behålla makten, hållits som gisslan av MP. Konsekvenserna av den förda politiken har näringslivet och vi som medborgare surt fått erfara. Som förestående väljare finns det all anledning att fråga sig om inte den S-ledda regeringskoalitionen förbrukat sitt förtroendekapital. Två stora väsentliga politiska sakområden har fullständigt krackelerat: Rättsväsendet och sjukvården. Det räcker nu! "För Sveriges bästa" utgör ett innehållslöst socialdemokratiskt valspråk, som inte håller i verkligheten. Sverige förtjänar en tillitsfull borgerlig regering, som kan ge oss trygghet och få landet på fötter igen.
Lennart Svensson