”Klimatet är den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför”. Så inleder Susanne Rappmann (SR), biskop i Göteborgs stift, sin insändare i förra veckans Bohusläning. Många instämmer nog i denna inledning. Hennes artikel är välformulerad och relevant. Att en stor ideologisk organisation som Svenska kyrkan måste bilda sig en gemensam uppfattning om ”mänsklighetens största utmaning” och våga ge uttryck för den, är en självklarhet. SR:s kommentarer till det nyreviderade så kallade biskopsbrevet ger dock upphov till några kompletterande tankar.
Ansvar; Kyrkan vill bli ”klimatneutral” senast 2030. Vad menas här med neutral och varför behöva vänta i 11 år innan kyrkan fullt ut tar ansvar för sin egen klimatpåverkan av resor och förvaltning av byggnader och skog?
Gudstjänst, tröst och samtal; Svenska kyrkan är varje vecka året runt ett forum för gudstjänst, tröst och samtal om livet, skriver SR. Ja, gudstjänster samlar några – dock en alltmer krympande skara. Religionens tröstande funktion för enskilda människor inför livets svårigheter är och har alltid varit viktig – kanske dess viktigaste funktion. Men nu handlar det om ett globalt problem för den mänskliga civilisationens överlevnad som helhet. Då räcker inte trösten, då krävs handling och ställningstaganden, exempelvis om synen på den eviga tillväxtens evangelium.
Samtal slutligen, innebär dialog mellan flera, där olika uppfattningar får mötas. Sådana förutsättningslösa samtal om livets existentiella frågor blir allt viktigare i vår ångestladdade tid men förekommer knappast inom kyrkans väggar. Här borde kyrkan ha en viktig uppgift att fylla, men levererar idag, enligt min erfarenhet, mest monologer om den gode Guden och alla hans företräden och med en gammal helig skrift – ovetande om dagens globala klimatkris – som utgångspunkt.
Nya berättelser: Kyrkans värderingar och berättelser behöver förändras skriver SR. ”Vi behöver förändra och förändras.” Jo, nog är det så. De tre monoteistiska religionerna behöver nog ta till sig en ny berättelse om människan och hennes plats i jordens ekosystem. De borde låta människan ta klivet ner från sin egentillverkade piedestal med henne själv som ”skapelsens krona” och Guds utvalda härskare över naturen, inse hennes roll och plats i livets evolutionära väv och axla det ansvar som hennes välutvecklade hjärna berättigar till. Det specifika för människan är inte vår separation från naturen utan endast som en av många former som naturen tagit här på vår planet, i en oändlig lek av levande komplexa kombinationer. Detta skulle kunna vara en av alla ”nödvändiga värderingsförändringar” som SR efterfrågar.
Ödmjukhet; ”Som biskopar är vi ödmjuka inför de utmaningar som klimatkrisen ställer oss inför”, säger SR. Gott så. Självsäkerhet och trosvisshet har väl annars alltid varit ett utmärkande drag för de stora religionerna. Läser några sidor längre fram i samma tisdagens Bohusläning om Greta Thunbergs tal i FN till världens världsliga ledare med slutorden ”Ni sviker oss!” Funderar på vad hon skulle kunna tänkas säga om hon fick chansen att tala även inför världens andliga ledare vid någon liknande närmast otänkbar ekumenisk sammankomst. Kanske så; ”Vi vill inte ha er tröst, inte er ödmjukhet – vi vill ha er handling. Ni sviker oss!”
Sture Boström
Uddevalla