Men så var det inte – den var dålig. Han ville bara lugna och trösta. ”Vår beredskap ska bli bättre” säger dagens statsminister Magdalena Andersson i sitt tal den 1 mars. Även i dag är den dålig men blir kanske bättre om några år.
Men tiden är nu. Despoten eller ”Disputin” i Moskva ser oss i väst som bortskämda konsumenter med våra överfulla butikshyllor och vältempererade bostäder och med en naiv och förvirrad idé om frihet och demokrati. Masken har nu fallit från det ryska folkets president, och världen ser en tyranns ansikte som utstrålar ondska, grymhet, missnöje och rädsla. Lögnen är hans retorik, och ingen vill i dag ta hans hand i sin. Ryssland blev paria. Den fria världen måste nu åter lära sig hantera en despot, som från toppen av den ryska maktpyramiden härskar i sin solitära ensamhet, och som i sitt vanvett nu beslutat sig för att rita om Europas karta. Vem står på tur? Målet är inte bara att krossa Ukraina utan hela vår västerländska dekadenta demokrati. Hatet mot denna har han insupit hos KGB:s giftblandarmaffia. Skulden för detta kommer det ryska folket att få bära ända tills de lyckas störta sin Putinregim.
Vår egen svenska säkerhetspolitik har alltför länge byggt på önsketänkande. Om Ryssland skulle kräva en marinbas på Gotland för att säkra ”freden” på Östersjön, kommer förhoppningsvis våra vänner Nato till undsättning, trots vår alliansfrihet, som den svenska ensamheten brukar kallas. Förhoppningsvis är nu denna önsketänkandets tid till ända. I det ryska missilregnet över Ukrainas folk hade de behövt ett Natoparaply. En majoritet av Sveriges och Finlands folk inser nu det. Man kan inte stå neutral i valet mellan demokrati och diktatur. Ensam är inte stark. Frågan är inte om, utan när och hur ett finskt och svenskt Natomedlemskap ska förverkligas. Finland verkar gå före, men spridda delar av den svenska socialdemokratin börjar vakna, och i vänsterns riksdagsgrupp utbröt röda febern måndagen den 28 februari, då hela nio ledamöter, inklusive partiledare Dadgostar, inte själva vågade gå och trycka på ja eller nej-knappen för att sända ett antal gamla pansarskott till Ukraina. Det blev som bekant ett nej från V. Nästa dag ber hon om ursäkt. Vänstern var också det enda svenska parti som i EU den 1 mars röstade för att inte fördöma Putins invasionskrig. Grattis V! Hur tillförlitliga är ni som parti i säkerhetspolitiska sammanhang?
”Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten”, för att citera min skoltids nationalskald Esaias Tegnér, som 1810 publicerade sin dikt ”Det eviga” efter att Ryssland anfallit Finland. Den ryska Putinismen är idag dömd att gå under, och Ukraina innebär början till dess slut. Den lille Putintsaren och hans förkrympta och dystra världsbild är nu uppenbarad i all sin nakenhet, fördömd och dömd att dö. ”Men någon gång brytes det vandrande svärd, och örnarna fällas i flykten.”
Sture Boström,
Uddevalla