Det duger inte att bara utreda delar. Häromveckan föreslog en majoritet i riksdagens socialutskott istället se en bred översyn av tvångsvården. Alla partier står bakom tillkännagivandet, utom Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Regeringen hänvisar istället till det arbete som redan pågår på området. Inspektionen för vård och omsorg har fått i uppdrag att utveckla tillsynen, och ett tillskott på 5 miljoner kronor för att genomföra det. En utredning tillsattes i slutet av maj för att se över om fler tvångsvårdsinsatser bör kunna överklagas till domstol. Utredningen ska dels även se över om minderåriga intagna inte borde få vårdas ihop med vuxna, och dels föreslå skärpta bestämmelser för att hindra att farliga föremål kommer in på vårdinrättningar.
Det är rimliga saker att se över. Att vårdas med vuxna som har en psykisk störning och därav kan vara både aggressiva och oberäkneliga, kan vara en skrämmande upplevelse för ett barn. Sannolikt kan en sådan miljö hämma, snarare än gynna, barnets egna vårdinsatser. Även skärpt säkerhet på inrättningarna framstår som välbehövligt. Attacker på vårdare sker regelbundet.
Därutöver behöver rättssäkerheten stärkas. Dess betydelse är svår att överdriva när det rör sig om en så omfattande inskränkning av individens frihet som tvångsvård faktiskt innebär. Tvångsåtgärder bör utnyttjas varsamt och uppföljningen måste vara god. Tyvärr har det inte alltid varit fallet. Sverige har fått upprepad kritik från bland annat Europarådets tortyrkommitté som FN:s barnrättskommitté för brister i den psykiatriska tvångsvården.
Patienterna är ofta dåligt informerade om sina egna rättigheter, vilket riskerar att förstärka känslor av vanmakt de redan känner över sin situation. Insynen i tvångsvården är, som tidigare psykiatrisamordnaren Kerstin Evelius konstaterat i Altinget (27/5), för dålig. Möjligheterna att överklaga beslut och få en oberoende prövning av sin sak har upprepade gånger konstaterats otillräckliga. Att många patienter dessutom saknar möjlighet till daglig utevistelse och aktiviteter på avdelningen är en mycket långtgående frihetsinskränkning.
Förslagen som utreds framstår alltså som angelägna, men det är inte första gången de är uppe. Redan i utredningen "För barnets bästa?" (SOU 2017:111) aktualiserades frågan om barn som vårdas med vuxna, och rätt till utevistelse och aktiviteter. Det senare har införts för barn, men ska utredas om det borde gälla även för vuxna. Förbättrad tillsyn var även det uppe i utredningen, men de förslagen hamnade i papperskorgen. Hur kan det ta sådan tid att rätta till sedan länge kända brister?
Det är självklart att förändringar av den psykiatrisk tvångsvården kommer att innebära svåra avvägningar. Men grundläggande rättssäkerhet, utevistelser och barns säkerhet är samtidigt alltför viktiga värden för att hamna i kläm i väntan på nya utredningar.
