Europa har klarat energikrisen. Det är till stor del den gemensamma energimarknaden som har gjort det möjligt. Det menar Pierre Schellekens, direktör på EU:s generaldirektorat för energi, vilken är en av de personer som möter den grupp svenska journalister som sista veckan i oktober besökt i Bryssel för att följa arbetet i unionens organ med tyngdpunkt på klimat- och energifrågor.
Schellekens ger, utan att nämna namn, en släng till de svenska politiker som argumenterat för att begränsa överföring av el mellan Sverige och den europeiska kontinenten i en tro att det ger lägre elpriser. Han har förstås rätt. Staters och civilsamhällets hantering av de här utmaningarna har varit så framgångsrik att man numera till och med måste tänka efter vad det är för kris som åsyftas.
För även om elpriserna har varit mycket höga under vissa perioder, så har vi aldrig fått en kris i energileveranserna. Lampan har alltid tänts när vi tryckt på strömbrytaren. Industrin har inte haft annat än fläckvisa avbrott i produktionen. Det är denna hållfasthet som sammankopplingen av Europas energisystem med elkablar och annat har syftat till, där även det krigsdrabbade Ukraina kunnat sälja el till EU.
Men vi måste bli ännu bättre, något som Schellekens också pekar på. Övergången från ett fåtal elproducenter till väldigt många, där exempelvis hushåll som köper el samtidigt har solceller på taket och därmed tillverkar och säljer el, kräver ett elnät med god tvåvägsförmåga.
Under Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina har Europa gått ifrån beroendet av rysk energi. Det har skett genom en kombination av europeisk energiomställning bort från Ryssland, anti-ryska sanktioner och Rysslands strypning av gasleveranserna till EU i en fåfäng förhoppning att skapa en europeisk uppvärmningskollaps under förra vintern.
Det behövs betydligt tuffare metoder
Skiftet är ett av de viktigaste europeiska svaren på den ryska aggressionen, eftersom det lägger en grund för framtida agerande. När Ryssland inte längre har naturgasen som ett påverkansverktyg gentemot Europa, har Europa friare händer att agera kraftfullt mot Ryssland på andra områden.
Sammankopplingen av energi- och säkerhetspolitik är numera väletablerad i EU-systemets policyarbete och ordförråd. Men det återstår väldigt mycket kvar att göra. Att EU snabbt minskar köpen av rysk fossil energi ner mot noll är bra. Men för att Ryssland ska förlora pengar på försäljning av olja och gas, och få svårare att fylla på sin krigskassa, måste priset tryckas ner ännu mer.
Här finns flera metoder där en del handlar om att resa olika typ av hinder för själva försäljningen, som pristak på rysk olja. Det behövs betydligt tuffare metoder för att förhindra att Ryssland spräcker taket, något som blir allt vanligare.
Men den givna vägen, kopplad till klimatpolitiken, är helt enkelt att minska den globala efterfrågan på dessa varor. Hög takt i klimatomställningen, snabbare minskning av användning av fossil energi, är liktydigt med ekonomisk försvagning av dem som för aggressionskrig och hotar oss. I den grenen presterar vi betydligt sämre än i den direkta utfasningen av rysk olja och gas ur den europeiska energimixen.
Det minskade politiska trycket i klimatfrågorna är därmed bekymmersamt också ur det här perspektivet. Låga ambitioner gynnar den ryska militarismen.
