Det är lätt att fastna i personen. Att hon fråntogs sin lärarlicens efter anklagelser om att ha förfört en minderårig studentska. Möten med Che Guevara. Den livslånga öppna relationen med Jean-Paul Sartre. Ett skvallerkompatibelt liv, helt enkelt.
Men låt oss strunta i skandalerna. Många av de problem vi brottas med i samtiden har sin grund i efterkrigstidens teoretiker som arbetade på Paris kaféer. För liberaler kan de Beauvoirs idéer dessutom utgöra en grund för etiskt handlande.
Under hela sitt liv betraktades Simone de Beauvoir både av sig själv och andra som ett slags bihang till sin partner. Rykten florerade om att han skulle ha skrivit hennes böcker. Hon påpekade själv ofta att det var han som var filosofen. Samtidigt sågs hennes tankar som explosiva; Det andra könet skrevs upp på Vatikanens lista över förbjudna böcker och i många länder – däribland Sverige – ströks delar i översättningen. Simone de Beauvoir tvingades alltså på en sorts dubbel bestraffning som är vanlig för kvinnor: hon ansågs osjälvständig och oviktig, samtidigt pervers och farlig.
Men till slut brister dammens väggar. de Beauvoirs påverkan på feminismen kom att bli monumental. Hon var en stor anledning till att aborträtt infördes i Frankrike 1975, och Det andra könet (1949) kom att bli startskottet för den andra vågens feminism. Det går inte att komma ifrån existentialismens största – och feminismens mest grundläggande – mening: "Man föds inte till kvinna, man blir det”. de Beauvoir utvecklade Sartres fenomenologi i Varat och intet (1943) genom att bland annat inkorporera normer, strukturer och grupptillhörigheter i den. Analysen av ”kvinnan” som en socialt skapad enhet blev viktig när Judith Butler fyrtio år senare kom att utveckla sin queerteori. Men det är inte bara för den idéhistoriskt intresserade som de Beauvoirs magnum opus är viktigt än i dag.
Även nutidsfixerade bör intressera sig för vad hon skrivit. Dels är ”objektifiering” och annan feministisk terminologi som vissa använder till vardags främst förståeligt utifrån de Beauvoirs existentialism. Dels vore det dumt att låta boken samla damm i bokhyllan om man vill förstå den aldrig sinande debatten kring det som skiftande benämns som woke, postmodernism eller Social Justice Movements.
Det är stundtals lätt att uppfatta detta svårförståeliga problem, postmodernismen, som en rörelse som vill att världen ska vara fragmenterad, att vem som helst får bestämma hur hen vill uppfattas och att de stora berättelsernas tid är förbi. Det är en missuppfattning som fått fritt spelrum i offentligheten. Postmodernismens teoretiker ska främst förstås som deskriptiva och deras insikter bygger på dem som kom före: de kontinentala fenomenologerna. de Beauvoir var en av dem. Den som vill förstå nutidens postmodernism bör därför förstå hennes feminism.
För det är en stor sak som skiljer postmodernister och existentialister som de Beauvoir åt. Skillnaden är att de Beauvoir och hennes meningsfränder inte slutade i det deskriptiva. De skapade en normativ teori utifrån det moderna sekulariserade samhället: "Du är fri – skapa dig själv!" Existentialisternas filosofi, blandat med deras efterkrigstidsmotto om att alltid ställa sig på den utsattas sida, skapade en perfekt storm för 72 kön och krav på erkännande. Jag menar alltså att postmodernisterna delvis är fel personer att beskylla för Samtiden, bara för att de beskrev den. Det fanns företrädare som påverkade både skolarer och människor på gatan – och som ville att det skulle bli så här. Men en väg bort från så kallad identitetspolitik vore också att gå tillbaka till den existentialistiska grundtanken att man inte föds till det man blir, utan formar sin egen identitet och därför inte är fast i sin grupp.
Simone de Beauvoir lär oss att det är lätt att fastna i teorin
Inom feminismen fick de Beauvoir erkännande men många av hennes andra teorier har passerat närmast obemärkta. I boken För en tvetydighetens moral (1947) utvecklade hon existentialismens enda färdiga etik. de Beauvoir presenterar där idén att vi alla i den verkliga världen är tätt sammanvävda, och att ingen människa kan vara fri om inte andra är fria att bekräfta deras egen existens och handlande; att vilja sig fri är därför att vilja andra fria. Hon vägrar att acceptera politik som offrar en människa i dag för framtida vinster, och anser att politisk kamp inte är någonting värd om inte ett barns glädje eller en man med en flaska vin tillskrivs ett värde. de Beauvoir ställer sig kraftigt mot att använda människor som medel eller att genom politik försöka göra människor lyckliga. Boken är en kampskrift för den enskilda människans rätt till frihet. När de Beauvoir senare i livet stöttade revolutionära kommunistiska rörelser behövde hon ta avstånd från skriften, för de som är emot totalitära rörelser är det så klart ett styrkebesked för idéerna hon förfäktar däri.
Vidare tar de Beauvoir i För en tvetydighetens moral avstånd från effektivitetsivrarna, som var tydligast framträdande i det sovjetiska blocket på den tiden. I dag har de nyliberaler som sedan 80-talet försökt att effektivisera hela samhället efter New Public Management eller Arbetslinjen™ mycket att lära.
Simone de Beauvoir var en av de stora kontinentala författarna, filosoferna och feministerna under sitt liv. När Henri, Robert och Anne – huvudpersonerna i den Goncourtprisvinnande romanen Mandarinerna (1954) – ryker ihop över vad som är rätt eller etiskt politiskt handlande kan alla vi som på något sätt haft med politik att göra känna igen oss. Vi är fria att handla men vi är inte fria att bestämma över utfallet av våra handlingar. Vad vi än väljer kommer vi att behöva offra något, och behöva stå ansvariga för det. Simone de Beauvoir lär oss att det är lätt att fastna i teorin, men att allt i slutänden handlar om äkta, levande, personer.
Max Hjelm är skribent och sitter i Liberal Debatts redaktion.
max.hjelm@liberaldebatt.se
