Så finns det alltså två konkurrerande anspråk på den utomjordiska järnklump som ligger deponerad på Riksmuseet. Meteoritjägarna, som hittade den – och markägaren, på vars mark den föll. Och med det tar historien en ny vändning.
Riksmuseet låter genomföra en rättsutredning för att fastställa äganderätten till den historiska rymdstenen. Men utredningen går bet, och museet får meddela att man inte kommer att kunna lämna ut stenen till någon av parterna förrän äganderätten har fastställts genom dom eller avtal.
Intressant nog har varken meteoritjägarna eller markägaren uttryckt några anspråk på att själva behålla eller sälja stenen vidare – även om den sannolikt skulle kunna betinga ett sex- eller sjusiffrigt belopp på den öppna marknaden. Tvärtom verkar parterna ense om att stenen bör hamna hos ett svenskt museum, där den kan komma allmänheten till del.
Men i en intervju med magasinet Filter (nr 82, 2021) menar markägaren att det inte spelar någon roll. För honom är det är en äganderättslig principfråga. Så, den 18 juni 2021, inkommer en stämningsansökan till Uppsala tingsrätt. Saken: »Bättre rätt till fallen meteorit«.
Under skriftväxlingen vid Uppsala tingsrätt haglar de juridiska allegorierna.
Meteoritjägarna menar att de har rätt till sitt fynd med stöd av allemansrätten, som – om än oreglerad i lag – anses utgöra en sorts bindande sedvanerätt som ger var och en rätt att plocka till exempel svamp och bär på annans mark. Markägaren menar däremot att allemansrätten inte omfattar meteoriter. Han hänvisar till brottsbalkens bestämmelse om åverkan, där det framgår att det inte är tillåtet att ta »sten, grus, torv eller annat som inte är bearbetat« från skog eller mark utan lov från dess ägare.
Markägaren hävdar istället att meteoriten landat på hans mark, och att den därför ska betraktas som en del av hans fastighet. I en intervju med SVT Uppsala jämför han situationen med den att en älg löper över fastighetsgränsen. Älgar och andra levande vilda djur är som utgångspunkt res nullius – de ägs inte av någon – men enligt jaktlagstiftningen har fastighetsägaren rätt att jaga och tillgodogöra sig vilt som påträffas dött på fastigheten, även om djuret skjutits på grannfastigheten.
Meteoritjägarna kontrar i sin tur med att hänvisa till rymdrätten. I 1967 års Outer Space Treaty – som antogs i samband med rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen under Kalla kriget, och som reglerar rättsliga frågor kring rymden – anges nämligen att utnyttjandet av rymden och dess himlakroppar ska ske »för hela mänskligheten«. Rymdens resurser anses därför vara res communis – herrelösa och fria för alla och vem som helst att göra anspråk på.
Åtminstone tills de korsar atmosfären, det vill säga.
Tingsrätten planerar att hålla huvudförhandling i målet under slutet av april 2022. Tre förhandlingsdagar, i vad som antagligen är den första svenska rättsprocessen om äganderätten till en meteorit. En av parterna har till och med begärt att Ådalenmeteoriten ska föras till tingsrätten och visas upp för domstolen.
Det är en tilldragande historia. En apokalyptisk inledningsscen från en sömnig småstad övergår i en intensiv, astral skattjakt – och vidare till ett förbryllande court room drama. Som en pastisch av en Ron Howard-produktion från 90-talet.
Men för vissa är det mer än en bra historia. I maj publicerade branschtidningen LandLantbruk en ledartext om den uppländska meteorittvisten, med sensmoralen att markägares rätt till stenfynd bör stärkas. Även den nu berörda markägaren betraktar tvisten som en äganderättslig principfråga.
Frågan kvarstår. Vad har en tvist om en meteorit egentligen med äganderätten att göra?
Under 1800-talet försvann de sista vita fläckarna – jordens sista terra incognita – från världskartan. Med undantag för en del av Antarktis, och en liten landremsa mellan Sudan och Egypten, finns det inte längre något landområde kvar på planeten som ingen stat gör anspråk på.
I Sverige, liksom i många andra stater, är landterritoriet i sin tur noggrant uppdelat i enskilda fastigheter. Om en liten fläck på kartan till äventyrs skulle falla utanför fastighetsboken, anses den i stället tillhöra staten. Äldre regler som gjorde det möjligt att tillägna sig herrelös egendom genom ockupation eller urminnes hävd har successivt fasats ut från jordlagstiftningen. Så gott som allt ägs av någon. Och rättssystemet är anpassat därefter.
I takt därmed har äganderätten har fått större betydelse. För när allt kommer omkring är äganderätten ett skydd för vad som redan ägs. Den duger sämre som svar på frågan om vem som ska äga vad, och varför. Den ger inga riktiga svar på vad som ska anses utgöra en rättvis fördelning av jordens resurser.
Klassiska, normativa äganderättsteorier, å andra sidan – som Lockes resonemang om uppkomsten av rättmätigt ägarskap för den som »blandar sitt arbete med jorden« – har föga att göra med den moderna äganderättsdiskussionen. De är hypotetiska resonemang, förbehållna ett hypotetiskt världstillstånd där naturen är otämjd och herrelös.
I vart fall tills dess att en järnmeteorit faller genom atmosfären – och det egendomsrättsliga ramverket – på sin väg genom den uppländska natten.
Läs del 1:
LÄS MER:En sten föll ned från rymden – gissa vad som hände sedan
