Väljarna vill hellre se gradvisa förändringar och stöd än förbud och straffskatter när det kommer till klimatåtgärder. Det konstaterade Peter Santesson, vd för analysplattformen Infostat, under en konferens om grön kapitalism som tankesmedjan Timbro stod värd för förra veckan.
Ur detta perspektiv är det bra att handeln med utsläppsrätter är igång och fortsätter att skärpas. Istället för att förbjuda eller gynna vissa teknologier gör systemet koldioxidutsläpp i allmänhet dyrare. Det ger marknadens aktörer incitament att själva ställa om och utveckla kostnadseffektiva metoder för att minska sina utsläpp.
Under en övergångsperiod, tills fossila bränslen har fasats ut, innebär det dock att både elen och bensinen kommer att bli dyrare. Det är själva poängen med systemet, men för den sakens skull är det varken oundvikligt eller rättvist att bördan för omställningen bör bäras av skattebetalare och konsumenter. Särskilt inte när det tyngsta lasset hittills har dragits av de med lägst inkomster.
I många rika länder har utsläppen per capita minskat kraftigt i den fattigaste halvan av befolkningen sedan 1990, visar en ny studie från World Inequality Lab. I Frankrike, USA, Storbritannien och Tyskland lever låginkomsttagare redan i enlighet med klimatmålen för 2030. Detsamma går tyvärr inte att säga om den rikare delen av befolkningen.
Siffrorna tyder på att politiska åtgärder för att minska utsläppen de senaste decennierna har drabbat de hushåll som har lägst marginaler oproportionerligt hårt. När energi- och bensinpriserna nu höjs kommer det att slå olika hårt mot människors plånböcker beroende på var i landet de bor, storleken på hushållet och inkomstnivåer. Och det är i detta, den gröna omställningens sociala dimensioner, som politiken har sin viktigaste roll att spela. Misslyckas partierna med att övertyga väljarna om klimatomställningens värde riskerar viktiga reformer att stoppas och försenas.
Vägen framåt är dock inte att kompensera för fossil konsumtion, som exempelvis Moderaterna föreslår med sin sänkta bensinskatt. Bättre vore att införa pedagogiskt utformade transfereringar som minskar hushållens totala ekonomiska börda och ger tillbaka en del av intäkterna från skatter och utsläppshandel till medborgarna.
Inspiration för sådan politik finns det gott om. I Kanada betalas intäkterna för koldioxidskatten tillbaka i form av en skatteåterbäring – de allra flesta skattebetalare får tillbaka mer än vad de betalar in. Och nyligen släppte EU-kommissionen en rad förslag på hur högre elpriser kan tacklas utifrån ett skattebetalarperspektiv. Bland annat föreslås "sociala utbetalningar" till de hushåll som kommer att drabbas värst av dyrare elräkningar, tillfälliga skattesänkningar för "sårbara hushåll" och direktstöd beräknat utifrån en minikonsumtion av el per hushåll.
Sådana förslag är både rimliga och genomförbara. Inget system är bättre lämpat att lotsa oss genom klimatomställningen än den fria marknaden, men det är upp till politiken att säkerställa att bördan för den gröna omställningen blir rättvist fördelad.
