Lönemärket är satt. I helgen (1/11) meddelade industrins arbetsgivare att de kommit överens med sina fackliga motparter om ett avtal som sträcker sig fram till 2023. Lönemässigt ger det de anställda 5,4 procent i löneökning över 29 månader – ca 2,2 procent per år.
“Svårsmält”, var reaktionen från Svenskt Näringslivs vice vd Mattias Dahl. Lönemärket för industrin är av hävd normerande för hela arbetsmarknaden, och Svenskt Näringsliv är oroliga för att löneökningarna är för stora för många företag som redan har en tuff situation i coronapandemin.
Det är nog en befogad oro. Inflationen ligger just nu på 0,3 procent (KPIF, SCB i september) och har legat under 1 procent sedan i maj. Om den trenden håller i sig betyder det att breda lager på arbetsmarknaden kommer att få reallöneökningar med upp till 1,5 procent. I en bra konjunktur, och med stark konkurrenskraft hade det varit en glädjande sak.
Men nu är inte konjunkturen bra, och svenska företag har länge varnat för att deras konkurrenskraft tvärtom är svag. Detta fastän valutan går kräftgång och ger en fördel för exporten. Produktivitetsutvecklingen i Sverige – det som på lång sikt avgör hur mycket man kan höja lönerna utan att förlora konkurrenskraft – har varit mycket svag sedan 2007. Trots det har lönerna ökat i högre takt i snart tio års tid.
Den svenska modellen på arbetsmarknaden är skapad just för att undvika sådana situationer. Fack och arbetsgivare har under lång tid haft en överenskommelse om att den svenska konkurrenskraften, tillväxten och förmågan att exportera är mer värd än löneökningar och villkor på kort sikt.
Det tycks inte fungera längre. Utöver löneökningar som är högre än löneutrymmet har den så kallade LO-samordningen – som innebär att alla 14 LO-förbund har industrins löneökningar som riktmärke – spruckit både 2015 och 2019. Och samtidigt pågår de politiska bråken om den reformerade arbetsrätten: ett resultat av att arbetsmarknadens parter inte kunnat komma överens i förhandlingar om ett nytt Saltsjöbadsavtal. Mycket av rapporteringen har handlat om den potentiella regeringskrisen och spelet mellan de politiska partierna, men sakinnehållet i frågan är ytterligare ett exempel på den svenska arbetsmarknadsmodellens stagnation. Små- och mellanstora företag i en rad branscher har stora behov av förbättrad flexibilitet kring exempelvis turordningsreglerna och i att få ned kostnaderna för uppsägningar av personliga skäl, men vinner inget gehör hos facken. Parternas förmåga att själva hitta lösningar för spelreglerna är inte vad den brukade vara.
På så sätt är den svenska arbetsmarknadsmodellen stukad även när man ser till att industrins märke är vägledande i stort. Modellen kanske fortfarande är bättre än alternativen – många länder med mer splittrade fackförbund präglas exempelvis av betydligt fler strejker. Men den tycks allt mer oförmögen att leverera bastjänsten: höga reallöner ihop med stark internationell konkurrenskraft. Svårsmält var ordet.
