Nej, Eden Golan blev inte snuvad på vinsten i lördagens Eurovision Song Contest. I alla fall inte i någon form av politisk konspiration. Men hon förtjänade bättre än de omfattande protester mot Israels deltagande som väl inne på arenan riktades allt för mycket mot henne personligen.
Att det inte är artisten utan landet man vill markera mot är lätt att säga, men det är Eden Golan som buas ut, som andra deltagare markerar mot genom att låtsas sova när hon pratar och inte vill synas med i sociala medier. Så blir det när exakt allt ska politiseras, även det personliga och mellanmänskliga blir politik. Resultatet blev vuxenmobbing.
Det är omoget av artister som valt att ställa upp i tävlingen för uppmärksamhet och karriär, men vill rentvå sitt samvete genom att frysa ut en medtävlande – som heter Eden Golan, och inte Benjamin Netanyahu.
Politiseringen bryter sönder gemenskapen Eurovision är tänkt att skapa. Någonstans längs vägen tycks betydelsen av säga att Eurovision är opolitiskt ha tappats bort. Allt fler, såsom exempelvis Liza Magnusson i DN (13/5) och Irena Pozar i Aftonbladet (11/5), slår fast att tävlingen är politisk och att ingen kan förneka det.
Men poängen är inte, och har aldrig varit att det helt saknas politiska implikationer och politiskt innehåll i tävlingen. Historia och världsläget har alltid satt viss prägel. Länge delades Europa mellan två musiktävlingar, förutom Eurovision fanns Intervision bakom järnråden. Finland deltog i båda.
Alla med förmåga till tolkning bortom den allra mest bokstavliga förstår att Jamalas vinnarlåt från 2016 kanske inte bara handlade om Sovjets fördrivning av krimtatarer på 1940-talet utan att det fanns uppenbara paralleller till Rysslands invasion av Krim. Den hade för övrigt inte vunnit utan juryns hjälp – mest tittarröster det året fick, stelt nog, Ryssland.
European Broadcasting Association som anordnar spektaklet har regler mot allt för uppenbara politiska uttryck i arenan. Men kan dels inte stoppa enskilda små kupper – med förbjudna flaggor, en keffiyeh eller insmugglade vattenmeloner – och är rätt generösa med att se mellan fingrarna bara politiska budskap framförs subtilt nog.
Att tävlingen är opolitisk har främst inneburit att EBU inte ska agera domare över länders agerande utanför tävlingen. Därför fick Ryssland vara med trots invasionen av Krim – inte heller när de gick in i Ukraina var det EBU som satte stopp, utan andra tv-bolag som hotade med att vägra delta (SVT 6/5). Ryssland portades för att tävlingen skulle kunna genomföras.
Eurovision har alltid varit som ett stort smått dysfunktionellt släktkalas, som bygger på att konflikterna lämnas vid dörren. Eller i alla fall tonas ner till förmån för paljetter. Vi kan inte välja bort politik i världen, men kan välja hur den tar sig uttryck i tävlingen, och konstatera att det finns bättre arenor för att framföra kritik mot deltagande länder.
Fördelen med att spela ner politiken är att det går att mötas som människor, bortom nationsgränser och dagens konflikter – och att det är en förutsättning för tävlingens vision att med musik skapa fred på jorden. Det går bara om vi kan mötas. För många kan det framstå som en småtöntig och naiv vision, som allt för ofta kommit på skam, men det är en idé som är alldeles för fin för att överge.
