Det finns beteende som är fulare än att lura av barn godis. Det är att driva bolag som får barn att sälja godis. Utan att de får ordentligt betalt. Det här gäller givetvis inte bara godisförsäljning, utan även försäljning av salamikorvar, kalsonger tillverkade i Bangladesh och andra icke-nödvändiga prylar.
Göteborgs-Posten har, med jämna mellanrum, granskat företagen som skor sig på barnen i det svenska föreningslivet. De som hittat kryphål i både marknadsförings- och arbetsmiljölagstiftningen. Ett av bolagen är ett kakföretag där barnen får ut 33 kronor om de säljer en burk kakor för 75 kronor. Om ett fotbollslag med 20 spelare vill åka till Gothia cup skulle de behöva sälja ungefär 3000 kakburkar för att få ihop pengarna som krävs. Det är direkt hälsovådligt att sälja så många kakburkar i samma geografiska område.
Att företag gör miljonvinster på att barn säljer deras produkter är givetvis ett problem i sig. Men att fenomenet ens finns bottnar i någonting annat, existentiellt, i att en del av vår kollektiva själ har gått sönder: rädslan för altruistiskt givande. Just den rädslan har diskuterats mycket inom branschorganisationen Giva Sverige. Organisationens generalsekreterare Charlotte Rydh, är skeptisk till att vuxna uppmanar barn att ägna sig åt provisionsbaserad försäljning för att samla in pengar till en ideell förening eller organisation. “Det vore bättre om vuxna uppmuntrade barn och ungdomar att hitta andra, mer kreativa sätt att samla in pengar, som inte bara handlar om att sälja saker. Det är inte fult att be om gåvor till verksamheten. Folk vill ge, men det är alldeles för få som vågar fråga.”
För många som är uppvuxna, eller lever, i ett trossamfund är den altruistiska gåvan en självklarhet. Oavsett om vi talar om kollekt, tzedakah, sadaqah så handlar det om frivilliga gåvor – stora eller små – som skänks för att bidra till något större, till det rätta, till att skapa förutsättningar för alla i samfundet. Både enskilda församlingar och Svenska kyrkan tar glatt emot privata donationer, som sedan används såväl för att stärka verksamheten som för att ge ekonomiskt utsatta medlemmar en meningsfull fritid, till exempel genom aktiviteter för seniorer eller barnfamiljer.
Den lutherska inställningen där strävan mot ett gemensamt, ekonomiskt mål ochatt alla ska arbeta och göra rätt för sig, är i grunden både god och klok. Även en sjuåring behöver få lära sig att pengar inte är manna från himlen. Men att tro att ett barn som inte är tillräckligt gammalt för att åka själv i kollektivtrafiken, eller som inte orkar bära fjorton kakburkar, ska kunna sälja produkter för tusentals kronor helt utan hjälp från en vuxen är att blunda för verkligheten. Det samma gäller idén om att barn som kommer från en socioekonomiskt svag miljö kan sälja lika många kakburkar, korvar eller kalsonger som ett barn från en socioekonomiskt stark miljö. Familjer och pensionärer som kämpar för att få vardagsekonomin skänker säkerligen hellre tio kronor än att köpa en meningslös produkt för 100 kronor. Om vi utgår från räkneexemplet som nämndes tidigare, så ger tre donationer om tio kronor var en lika stor intäkt till laget som försäljningen av en kakburk. Är dessa pengar inte lika mycket värda som om samma summa kommit från kakförsäljningen?
Det är också värt att nämna att det också är ett slags arbete att samla in donationer. Det vet alla som någon gång har vänt bort blicken när de passerat en människa med grönt band över bröstet som vill att man ska bli månadsgivare för en välgörenhetsorganisation, eller som har lagt en slant i Frälsningsarméns gryta.
Oavsett hur man vänder och vrider på den här frågan så kommer det, förutom i undantagsfall, vara så att barn med rika föräldrar kan bidra med mer än barn vars föräldrar lever på marginalen. Och så måste det få vara. En del av kärnan i det svenska föreningslivet är att vi ställer upp för varandra och hjälps åt utifrån de förutsättningar vi har för att alla ska kunna vara med.
