Att få äta kakan och ändå ha den kvar är få politiker förunnat. Men det är precis vad som utmärker Vänsterpartiets position i svensk politik just nu.
Partiledaren Jonas Sjöstedt, som på söndagskvällen avslutar årets Almedalsvecka, kan som på partiets kongress i våras nöjt konstatera att det är V-förslag, som glasögonbidrag till barn och miljardsatsningarna på kommunerna, som regeringen lyfter fram när de ska beskriva sin politik. Kanske är det satsningar som skulle ha gjorts ändå, men V har drivit på och tar gärna åt sig äran för dem. På så sätt har V lyckats där Miljöpartiet misslyckats, med att i förhandlingarna med Socialdemokraterna vinna ideologiskt viktiga och tydliga segrar.
Att S, tvärtemot vad många förväntat sig, nu överväger långtgående begränsningar av möjligheterna till vinstuttag i privata välfärdsföretag är ytterligare en rejäl trofé för V.
I de klassiska höger-vänster-frågorna är det med andra ord i hög grad V som definierar regeringens politik. Samtidigt kan Sjöstedt rasa mot försäljningen av Vattenfalls tyska brunkol och MP:s klimatpolitiska svek. Och på motsvarande sätt kan han stå fast vid en generös flyktingpolitik, och slippa få anseendet nedsolkat av regeringens åtstramningar.
I efterhand är det lätt att tänka sig att Sjöstedt innerst inne är ganska tacksam över att Löfven direkt efter valet 2014 stängde dörren för V:s medverkan i regeringen. Det var märkbart plågsamt för Sjöstedt då, men det hade varit plågsammare att i likhet med MP behöva vika ner sig i både klimatpolitiken och flyktingpolitiken.
Ofta heter det att väljarna vill ha ideologiskt tydliga alternativ, vilket borde gynna V och göra det möjligt att vinna vänsterorienterade väljare från ett slätstruket S och ett krisande MP. Opinionssiffrorna på drygt 7 procent är visserligen klart bättre än valresultatet på 5,7 procent. Men i grunden handlar det om en återgång till nivåerna som uppmättes innan valet 2014.
Kanske är den ideologiska vänsternischen i svensk politik inte större i dag. Det som gav Socialdemokraterna makten under lång tid var trots allt inte svenska väljares brinnande vänsterövertygelser, utan snarare att de värdesatte den stabilitet och regeringsduglighet som S representerade. Det skapar också frågetecken kring att S nu tycks se vinstbegränsningar i välfärden som en möjlig framgångsfråga. Valrörelsen 2014 var på alla sätt en besvikelse för V som satsade allt på vad som uppfattades vara ett stort folkligt stöd för vinstförbud. I stället kom partiet att ses som ett hot mot en valfrihet i välfärden som de allra flesta uppskattar.
Länge kämpade V med att bli något annat än ett lojalt stödparti åt S. De senaste åren har rollerna på centrala områden blivit närmast de omvända.
Det är med andra ord inte så konstigt att många borgerliga väljare, enligt Alliansens utvärderingsrapport från i våras, numera ser Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet som den ideologiska huvudmotståndaren.
