”Den här sommaren har jag sett väldigt lite öronmaneter”, sa en dam i Folkets Hus i Grundsund när Peter Muld och jag deltog i ett eftersnack på vår film ”Sveriges saltaste kust”. Vad har hänt, frågade hon. I Hunnebostrand kvällen innan undrade publiken ifall motorbåtsbullret stör fisk och tumlare.
Sedan premiären i oktober i fjol har filmen visats ett 50-tal gånger på biografer, kulturhus och skolor längs kusten och i Göteborg. Folk stannar kvar efter föreställningen och diskuterar sitt älskade Skagerrak, det har varit som en megastudiecirkel för 6-7000 engagerade kustbor, äldre och yngre. Jättekul. Och hoppfullt.
LÄS MER:Stort intresse för Ljungskileprofilernas film om havet
I den snart avslutade Västerhavsveckan har den visats på drygt tjugo ställen. Trots det fina badvädret strömmar folk till. Häromkvällen i Tanumshede kom en av de mest brännande frågorna: Vad gör all plast med livet i havet? Blir planktondjuren sjuka? Och räkorna? Kommer plasten till slut in i våra kroppar och skadar oss människor?
LÄS MER:Visst finns det hopp för havet
Som biolog svarade jag att vetenskapen ännu inte vet säkert vad som händer. Men jag återgav en väldigt spännande studie från Lunds universitet. Forskarna samlade in föremål som tillverkats med åtta olika plastsorter, kaffelock, flaskor, nappar och påsar, ofta en del av skräpet på stränderna. De maldes sedan ner till så kallade nanopartiklar, plastkorn med en storlek på mellan 10 och 100 miljondelar av en millimeter. Så blandades de med djurplankton i vatten där man tagit bort andra molekyler som var mindre än nanopartiklarna.
Vad upptäckte man då? Jo, att nanoplaster inte tycks vara skadliga för dafnierna, ”vattenlopporna”, de små planktonkräftdjuren som finns i enorma mängder och ingår i fiskens favoritmat. Tvärtom, för två av plasterna, polyeten och polylaktid ökade rentav livslängden för dafniena och andra planktondjur! Forskarna blev stumma av häpnad, detta hade de inte trott. Förklaringen är att bakterier sätter sig på nanoplastens yta och blir lättfångad mat för planktondjuren.
Studien från Lund visar också att nanopartiklar snabbare bryts ner när de exponeras för ultraviolett strålning, sådan som ingår i ljuset från solen. Det tycks gå fortare än man trott.
Det här ju klart positiva nyheter. Men samtidigt vet vi att mikroplaster – större partiklar än nano – kan tas för mat av planktondjuren och hämma deras syreupptagning och matspjälkning. Så mer forskning behövs. Mer strandstädning. Och mindre onödig plastanvändning. Nej till fleecetröjor som vid tvätt sköljer ut massor av plastpartiklar. Tuffa regler för kosmetika och tandkräm med mikroplast.
”Hur mycket nanopartiklar ger plasten i vindkraftverkens rotorblad ifrån sig under själva driften?” undrade publiken i Grundsund. Ny Teknik (16.8 2021) ger sifforna: 0,15 kg mikroplaster per år och kraftverk, totalt cirka 650 kilo för alla då (2021) aktiva vindkraftverk i Sverige. Jämför vägtrafikens/däckens årliga utsläpp av mikroplast: 8000 ton (Naturvårdsverket).
Fotnot: Studien från Lunds universitet: Environmental impact of nanoplastics from fragmentized consumer plastics
