1947 beslutade FN om delningsplanen som innebär att en stat för judarna skulle skapas på delar av det så kallade brittiska mandatet – och en stat för palestinierna. Jerusalem skulle vara gemensam huvudstad.
Israel bildades formellt 1948. Men ännu 77 år efter FN-beslutet har den palestinska staten ännu inte bildats. Konflikten är världssamfundets och FN:s kanske största tragedi och misslyckande. En rad krig har raserat varje ansats till lösning, miljoner familjer tvingas bo i flyktingläger; sedan 1967 lever palestinier under israelisk ockupation.
Extremister och terrorgrupper på bägge sidor har oupphörligen försvårat och förhindrat en fredslösning som bygger på säkerhet för bägge folkgrupperna. Den judiska Sternligan terroriserade den arabiska befolkningen på 1940-talet; innan staten Israel bildats mördade de FN-sändebudet Folke Bernadotte (en av ligans ledare, Yitzhak Shamir blev långt senare premiärminister i Israel).
På måndag, 7 oktober, är det ett år sedan terrorgruppen Hamas i Gaza utan motstånd kunde bryta sig igenom gränsen och utföra sina bestialiska mord på ett stort antal israeliska ungdomar.
Sedan vet vi vad som hänt: Israel har invaderat Gazaremsan, pulvriserat den till ett nästan folktomt månlandskap, dödat och skadat tiotusentals civila, däribland förfärande många barn, och gjort miljoner till flyktingar – allt för att förinta Hamas ledarskap som tagit israeler som gisslan och fortsätter sin kamp från sina tunnelsystem.
I norr har den israeliska armen i veckan invaderat Libanon och dödat terrororganisationen Hizbollahs militära toppledare som beskjutit Israel genom alla år. Men också minst tusen civila libaneser. Ett par miljoner libaneser har tvingats lämna sina hem och huvudstaden Beirut beskrivs idag som ett flyktingläger. På den israeliska sidan av gränsen mot Libanon har 60 000 israeler fått lämna sina hem.
Smärtan och lidandet är obeskrivligt. Och hatet bara växer och föder ny revansch, nya hämndaktioner. Freden är mer avlägsen än på mycket länge. Ett storkrig där även Iran deltar kan inte uteslutas.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu talar om att Israel vill uppnå ”maktbalans” för att garantera sin säkerhet och fred.
Men Israel kan aldrig kriga sig till fred. Inte efter årtionden av trakasserier mot palestinska bönder och andra civila på den ockuperade Västbanken, sedan många år in- och omringade av Muren. Inte efter att hans regeringar bidragit till att idag 700 000 bosättare – i strid med folkrätten och FN:s och omvärldens fördömanden – bygger sina nya hem på ockuperad mark och utövar brutalitet och fördrivning av palestinska familjer.
Den blodiga historien visar att Ingen varaktig fred och säkerhet kan skapas på denna orättfärdiga grund. Men när Netanyahu i veckan talade i FN nämner han inte ens konfliktens kärna, palestiniernas rätt till land i enlighet med delningsplanen från 1947. På hans karta kallas Västbanken numera som i Gamla testamentet för Judéen och Samarien, landet som Gud lovat sitt folk.
Israeler, palestinier och libaneser är förtjänta av fred och säkerhet. Men den kräver rättvisa.
