I Almedalen i somras visade Sverigedemokraternas partiledare upp en bild av en brinnande bil. ”Inte en särskilt trevlig bild” av dagens Sverige, hävdade Jimmie Åkesson. Nej, inte alls faktiskt, eftersom bilden i själva verket var tagen vid en bilolycka i New Delhi. Spelar väl ingen roll? menade SD när de konfronterades med missen. Det faktum att en brinnande indisk bil inte har mycket att göra med hur trevligt det är i Sverige är både ointressant och oviktigt. Det viktiga för SD i den här historien är att tillräckligt många såg bilden, tillräckligt många hörde Åkessons ord. Vad som är sant? Det är av underordnad betydelse.
Dagens Nyheters techredaktör Linus Larsson skrev i en krönika i juli att vi lever i en tid där fakta och sanning har spelat ut sin roll. Sociala medier skapar slutna rum där alla kan välja information för att bekräfta sin världsbild. Jag skrev om det här i slutet av förra året, och konstaterade liksom Larsson att även om faktaresistensen eskalerat med sociala medier så är människors tendens att välja information som passar de egna åsikterna inte något nytt. Det är till stor del naturligt att söka sig till sammanhang där man får sin grundläggande världsbild bekräftad, och ytterst handlar det kanske om en jakt på trygghet. Det är tufft att bli utmanad.
Så kallat confirmation bias är alltså inte särskilt konstigt, utan tvärtom förståeligt. Problemet uppstår när man inte ens bryr sig om ifall informationen som man väljer, för att den antas bekräfta den egna världsbilden, är sann eller inte. Och problemet blir ett riktigt allvarligt hot när hänsynslösa opinionsbildare överger sitt ansvar att hålla sig till någon slags verifierbar sanning och använder sig av människors sökande efter trygghet för att driva en egen agenda. I Sverige är det SD som är mest cyniskt i sin manipulation. I USA ser vi dagligen bevis på rent hårresande hitte-på från Donald Trumps kampanj. Runtom Europa kommer fler och fler tecken på att lögnpopulismen har blivit det nya normala.
Kanske är det här den viktigaste demokratiska kampen just nu. Mot lögnerna. Mot faktaresistensen. Hur utkämpar vi den? Genom att ta vårt eget ansvar att ifrågasätta, ställa frågor, kräva bevis – även när det handlar om sådant vi tilltalas av. Genom att inte själva trilla in i fällan att förenkla och vara slarviga med fakta. Det här är allas vårt ansvar, men det är kanske särskilt viktigt för de politiker som just nu gör anspråk på att vara de seriösa och ansvarstagande. Och så förstås journalisterna. I kampen mot lögnpopulismen måste den journalistiska granskningen orka med sin uppgift bättre än idag. Göra mer grundlig research, inte ge sig, bita sig fast. Räcker det? Jag vet inte.
I ljuset av en lögn eller en förenkling ter sig världen enkel och tydlig, men i verkligheten är den komplex och sammansatt. Det är en svår uppgift att försöka se och förklara världen som den verkligen är. Jag kan inte tänka mig något som är viktigare just nu.
