Just nu pågår som bekant ett dramatiskt läggspel om den politiska makten i Sverige. Sverigedemokraterna har som landets tredje största parti ritat om spelplanen.
I sin högst läsvärda bok ”Folkstyret i rädslans tid” skriver Olle Wästberg och Daniel Lindvall att SD ökat intresset för samhällsutvecklingen och fått många att resa sig ur soffan, ta ställning och engagera sig på ett sätt de inte gjort tidigare. Partiets framgång beror på att man lyckas fånga in och sätta ord på den oro och vilsenhet människor upplever idag i en snabbt föränderlig värld av mångkultur, globalisering, digitalisering och nya normsystem.
Här erbjuder SD och systerpartierna runtom i Europa en lömskt förenklad vision om återgång till nationell gemenskap, sammanhållning och traditionella värden. Ett budskap som inte minst attraherar dem som står främmande för moderniteten, ibland personer på landsbygden och arbetslösa som känt sig bortglömda och snuvade på den globaliserade tillväxtens frukter. Folk som tycker att centralmakten glömt att också de behöver bra vägar, skolor, bredband, affär och post. SD:s analys av detta går som bekant ut på att välfärdssamhället håller på att kollapsa därför att resurserna istället går till invandrare och flyktingar.
Populismen som tankefigur bygger på att eliter i samhället – politiker, chefer, kulturarbetare, journalister – inte förstår sig på hur ”vanligt folk” lever och tänker. Folkets sanna röst hörs däremot hos populistiska ledare som Trump, Orban, Salvini, Wilders, le Pen. Och Jimmie Åkesson. Somliga populistpartier kan placeras till höger på den traditionella höger-vänsterskalan. Andra, som SD är kulturell höger men i vissa välfärdsfrågor närmare socialdemokratin. Värdeskalan GAL-TAN (grön/alternativ/liberal – traditionell/auktoritär/nationalistisk är numera minst lika intressant; här är SD definitivt TAN.
Populismen borde blommat ut efter kalla krigets slut i början på 1990-talet, menar författarna Wästberg och Lindvall. Som en proteströrelse mot globaliseringen som då drog igång på allvar, och mot dem som ville flytta mer makt till Bryssel. Dock kom genombrottet först kring 2015-2016, flyktingtragedins år i Europa.
Är populismen ett hot mot ett öppet liberalt Europa? Ja, ifall våra välfärdsstater de närmaste åren misslyckas med att snabbare och mer rättvist leverera vård, omsorg, service och trygghet till medborgare i både stad och landsbygd.
