KRÖNIKA • ”60 procent av våra exportinkomster kommer från kol och olja”, sa Colombias miljöminister Susana Muhamad på COP 28, FN:s klimatkonferens i Dubai. ”Det är ju helt ohållbart för klimatet, så nu ska vi fasa ut dem och satsa på förnybar energi”.
Ett viktigt löfte av Colombia – världens femte största exportör av kol – som delades av 130 andra länder på mötet. Det var detta starka tryck som sista förhandlingsnatten fick fossilgiganter som Kina, Saudiarabien och Ryssland att skriva under slutdokumentet: ”Världen ska genomföra en övergång bort från fossila bränslen på ett ordnat och rättvist sätt” men också i ett snabbare tempo ”under detta kritiska årtionde”. Vidare: Världen ska ”nedfasa” kolet, trefaldiga den förnybara energin och dubblera energieffektiviteteten. Fossila subventioner som inte har med energifattigdom att göra ska fasas ut så snabbt som möjligt. Två fonder ska smörja processen.
Succé? Nja, ingen plan, inga årtal – och en rad möjliga kryphål. Givetvis borde ordet ”utfasa” använts, i ett nödläge där världen för närvarande styr mot tre graders medeltemperaturökning till år 2100.
Men ändå en framgång, en tydligare riktning mot nollutsläpp av växthusgaser till 2050. Och kanske det bästa som gick att nu få enighet kring – något som ju är själva grunden för COP-mötena.
Vår egen klimatminister Romina Pourmokhtari var skarp och tydlig i Dubai. Men igår morse, här hemma i i TV-soffan var det annat ljud i skällan: Då försvarade hon – återigen – Tidöregeringens skamliga nedmontering av klimatpolitiken. Som innebär att Sverige som enda land i EU ökar utsläppen med tio procent fram till 2030, just detta ”kritiska årtionde” där Dubaimötets slutdokument alltså istället kräver en radikal minskning.
Mångtusenåriga ord som talar till oss än idag
I veckan kom en studie från Naturvårdsverket som visar att kolupptaget i svensk skog och mark sjunkit med 30 procent på tio år. Orsak: Torka, barkborreskador och en kraftigt ökad avverkning de senaste åren. Det är alarmerande, inte minst i ett läge där EU kräver att alla medlemsländer tvärtom ska öka sin kolinlagring i träden, marken och skogens produkter. Detta för att klara Unionens klimatplan ”Fit for 55”, alltså 55 procent minskade utsläpp till 2030. För att vända trenden måste vi därför låta den svenska skogen stå ytterligare 15-20 år innan den skördas.
Skogen leder förstås tankarna till den stundande julen. Granen vi tar in i våra vardagsrum, doftande av jord, vatten, liv och framtid (och kanske myllrande av biologisk mångfald!). Ljusen i adventsstaken, ljusen i kyrkorna som får oss att lämna skärmen några timmar och bli inneslutna i underbara orgelklanger, körmusik och stunder av tystnad. Och i reflektioner kring texterna om barnet i krubban och löftet om fred, försoning och hopp för det folk ”som vandrar i dödsskuggans land”. Mångtusenåriga ord som talar till oss än idag.
”Tack Gud”, avslutade den norske litteraturpristagaren Jon Fosse sitt TV-sända Nobeltal. Han är något så ovanligt i vår tid som en ”kristen mystiker”, uppfylld av häpnad och ödmjukhet inför det liv och den planet vi fått att beforska, vörda och vårda.
