En fiskebåt ligger förtöjd i hamnen i Lysekil – en av de få som finns kvar. Reflexer av solen i en ventil bländar mig och jag måste titta bort. Idag är vattnet stilla, men så är det sällan under de flesta av årets dagar.
Kyrkan vakar högt över hav och land från stadens högsta punkt. Du som kommer med båt från havet ser kyrkan långt ute till havs. Vandra vägen upp genom den lilla staden, byggd på västerhavets röda klippor. Kyrkan har stått här sedan 1500-talet. När du går in i kyrkan stiger du in i ett historiskt sammanhang som skänker identitet. Se de målade kyrkofönsterna har bilder av fiske och stenhuggeri – de vittnar om hur man försörjt sig i gamla tider. Om kampen för överlevnad.
Jag har stämt möte med Hans Wolfbrandt, som är präst sedan här sedan trettio år och kyrkoherde under de senaste sexton åren. Vi sitter vid ett café-bord nära entrén inne i kyrkan och jag har fått en mugg kaffe. Många människor har följt vägen hit. De rör sig i kyrkan under tiden vi pratar – turister, hantverkare, några är försjunkna i bön, någon sorterar böcker i hyllan vid entrén.
Vår utmaning idag är att tillföra något till samhället – och inte bara spegla det
– Genom åren har Svenska Kyrkan strävat efter att både bevara traditioner och att söka förnyelse av verksamheten, säger Hans Wolfbrandt. Möjligen har det lett till ett slags inomkyrklig förnyelse här i Lysekil, en förnyelse som bidragit till vår starka ställning i staden. Vi har till exempel alltid haft ett samarbete med skolan. Det har präglat staden. Därför har vi inte behövt locka folk på det progressiva sättet, som med olika uppseendeväckande aktiviteter.
Beskriv ert sätt att arbeta och att möta människor.
– Lysekil har alltid präglats av invandring, vilket gör att här finns ortodoxa kristna, katoliker, muslimer som konverterat.
– År 2015 kom det väldigt många hit på flykt undan krigen och eftersom alla ville vara med, blev våra gudstjänster präglade av denna mångkultur. Både i språk och uttryck. Jag tror att det vitaliserade vårt kyrkoliv mycket – andra kulturer bereddes plats hos oss.
– Sedan har en del av dem som kom hit flyttat och en del har utvisats, men deras inverkan gjorde att vi slog in på en ny kurs. Olika kulturer och allas bakgrunder ryms inom vårt hägn. Här är 50 procent av kommunens invånare medlemmar. Men det är svårare att hitta sin roll när vi inte är statskyrka längre.
När det händer olyckor och bråd död, så har svenska kyrkan tagit rollen av att vara första instansens kriscenter.
– Det är vi särskilt lämpade för, ja. Död och kris är nära vår vardag. Vi har en organisation för det också. Vi är ansvariga för begravningsväsendet och de flesta söker sig till oss. Det är oerhört många som söker sig till kyrkan endast för stillheten.
– Dessutom är alla anställda krigsplacerade, tillägger Hans Wolfbrandt.
Skulle du säga att Svenska kyrkan är politiskt, eller till och med aktivistisk?
– Det råder väl olika meningar om det. Den gamla 68-rörelsen som besatte biskopsstolarna lutade åt vänster. Och Socialdemokraterna har alltid haft en genomtänkt kyrkopolitik. Personligen tycker jag inte att kyrka och partipolitik hör ihop. Här ska människor med olika politisk preferens kunna samsas. Kyrkan är dock en av de få mötesplatser idag där alla möts. Vill du hitta en grupp där olika åldrar, kulturer, politiska åsikter möts, ska du träffa en kyrkokör!
– Det finns en existentiell nöd idag. När jag var barn drömde jag mardrömmar om Vietnamkriget. Idag är det inte bara krig igen, utan oro för klimatet och jordens undergång. Då är kyrkan en mötesplats.
– Vår utmaning idag är att tillföra något till samhället – och inte bara spegla det.
Det är eftermiddag nu och jag går tillbaka ner till hamnen. Att vara fiskare har alltid varit farligt och slitsamt. Många av dem sökte tillit i tron på Gud. En tro med längtan efter en personlig relation till Gud och att få utöva sin tro på det sätt man ville utan att vara bunden av statskyrkans ritualer. Det blev jordmånen för den väckelse som drog fram över Västkusten och andra delar av landet i början av förra seklet. Frikyrkor etablerade sig längs hela kusten och har ännu en stark ställning på många platser, Klädesholmen, Skaftö, Bokenäset och Hönö där jag själv har bott i flera decennier.
Kyrkan vakar över havet genom århundradena. Kanske har den som fallit överbord utan att kunna simma anat silhuetten av kyrktornet, den där uppe på höjden som syns långt ut till havs. Fallit överbord och ställt sitt hopp till Gud.
Och när den ännu brinnande passagerarfärjan Scandinavian Star bogserades in i hamnen i april 1990 och de 158 kropparna bars ut – kanske vände människor sina ögon mot Lysekils kyrka. För att söka hopp och tröst.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift.
