Trots att de regerar tillsammans så finns många frågor där januaripartierna inte drar jämt, och det spretiga i Stefan Löfvens (S) regeringsunderlag framträdde tydligt i Agendas senaste partiledardebatt (11/10). Främst i debatten om höstens kanske hetaste politiska potatis, arbetsrätten, syntes sprickorna i regeringssamarbetet tydligt.
Stor vinnare i debatten, i alla fall enligt tittarnas betyg, var Vänsterpartiets avgående partiledare Jonas Sjöstedt. Han stod bergfast kvar i sitt löfte att om LAS-utredningen genomförs kommer han se till att fälla regeringen.
För trots att januariavtalet hade som syfte att inte bara stänga ute SD – utan även Vänsterpartiet – har det visat sig svårt att förhandla bort det parlamentariska läget. Vänsterpartiet det antal mandat de har, och har likt Centerpartiet och Liberalerna lagt ner sina röster för att släppa fram Löfven – dock utan att få något i gengäld.
För att Löfven ska kunna regera vidare krävs att Vänsterpartiet tolererar det, och Sjöstedt har gjort det tydligt att flera av januariavtalets punkter äventyrar den toleransen. Det gör att regeringen balanserar på en smal lina, där ett snedsteg riskerar att innebära en regeringskris.
Alla partier verkar överens om att det mest önskvärda vore om arbetsmarknadens parter ändå kunde komma överens så att utredningen inte läggs fram som lag. Det är möjligt att så faktiskt blir fallet – men det kommer ändå inte göra att regeringen vilar på en säkrare grund.
Grundproblemet i regeringsbildningen skulle nämligen kvarstå – det vill säga att konstellationen består av en riksdagsminoritet som kan få såväl sin budget som andra reformer sönderplockade och förändrade. Såväl Stefan Löfven som Annie Lööf anklagar partier utanför januariavtalet för att skapa kaos, men man kan knappast förvänta sig att något parti ska sitta tyst och vänta på nästa val.
Även om Löfven-regeringen skulle räddas av parterna i frågan om arbetsrätten kommer hotet om regeringskris därför att bestå. Antingen genom att Vänsterpartiet hotar att avsätta regeringen på grund av frågan om marknadshyror, eller för att partierna utanför januariöverenskommelsen återigen hittar en minsta gemensamma nämnare som kan användas för att skjuta ner regeringen.
Det är förstås möjligt att Löfven kan sitta kvar mandatperioden ut och att januariavtalet överlever, om än fullt av hål och strykningar. Men om inte statsministern och de andra januaripartierna har lust att ge Vänsterpartiet en plats vid förhandlingsbordet – knappast bra ur liberal synpunkt – så får de nog lära sig att leva med lite kaos.
