När Thorbjörn Fälldin (C) blev den förste svenske statsministern att besöka Kina var det ett extremt fattigt land. Året var 1981 och det kinesiska kommunistpartiet hade nyligen initierat en ekonomisk omläggning av politiken.
Landet gick från total slutenhet till reformer som så småningom liberaliserade samhällsekonomin. Mellan Fälldins Kinabesök och år 2016 slutade fattigdomen nästintill att utgöra ett problem. Andelen kineser som levde i extrem fattigdom gick från drygt 90 procent till mindre än 1 procent.
Det är en beaktansvärd välståndsresa. Och västvärldens fromma förhoppning att Kinas elitstyre skulle minska graden av maktkoncentration i samband med att ekonomin blev mer dynamisk var berättigad. Tyvärr, måste det skrivas, har Kina istället utvecklats till ett land vars successiva välstånd snarare har befäst makten hos det styrande kommunistpartiet. Samtidigt har landet kommit att utgöra ett av de största hoten mot den regelbaserade världsordningen.
Sedan landet bjöds in till världsekonomins inre krets har demokratiska länder haft svårt att bemöta Kinas frammarsch och dess nya ställning som en global stormakt. Det går hand i hand med ett ökat beroende. Enbart i Sverige har den svenska exporten till Kina ökat med nästan 60 procent de senaste fem åren. Eller fråga Litauen som nyligen blev Kinas nya slagpåse efter att ha stått upp för Taiwans demokratiska rätt att öppna ett representationskontor i huvudstaden Vilnius (SR 13/12).
När tankesmedjan Frivärld (14/12) lanserade sin nya rapport ”En Kinastrategi för Sverige” kunde den inte ha presenterats vid en mer läglig tidpunkt. I rapporten beskrivs Kinas systematiska angrepp på frihetliga krafter såväl inom som utanför landets gränser.
Kina får allt oftare som landet vill genom att utöva ett enormt tryck på enskilda länder som Litauen och inte minst Australien, som har fått statuera exempel för Kinas påtryckningar sedan Australien uteslöt det statskontrollerade kinesiska företaget Huawei från uppbyggnaden av deras nya 5G-nät.
I Frivärlds rapport understryks vikten av allianser för att världens demokratiska stater ska kunna bibehålla sina särställningar gentemot auktoritära krafter som Kina. Dels på grund av att gemenskaper och allianser med likasinnade är det enda realistiska alternativet som står till buds för relativt små länder som Sverige. Dels på grund av att ett starkare Kina skulle försvaga den liberala världsordningen ytterligare. Således finns ett gemensamt intresse för många medlemsländer i institutioner som OECD, Nato och Sveriges närstående vänner i Europeiska unionen.
När Tysklands nyligen avgångna förbundskansler Angela Merkel slutligen tog bladet från munnen och sade att Tysklands inställning till Kina har varit naiv, hade hon rätt. Tyskland är långt ifrån ensamma. På egen hand har varken Tyskland, Litauen eller Sverige en chans att möta Kina militärt, ekonomiskt eller teknologiskt. Däremot ökar chanserna avsevärt om demokratiska länder skulle göra gemensam sak och samarbeta. Oavsett om motparten är en rysk björn eller en kinesisk tiger.
