Eller när det visar sig att länder som Italien och Spanien är generösare än Sverige med fri och subventionerad vård till gömda och papperslösa.
För det är ju fortfarande såhär: Trots en överenskommelse mellan Miljöpartiet och regeringen om att utvidga rätten till subventionerad vård för papperslösa, och trots att en utredning funnits färdig i nästan ett år, är frågan olöst.
Det är i sak illa. Det är också illa därför att man ska hålla överenskommelser som ingåtts med andra. Vem vill annars göra en deal med någon som inte håller det man lovat?
I fredags uppvaktades Socialdepartementet av en delegation som företrädde ett sextiotal organisationer och 12000 privatpersoner. Syftet var att snabba på hanteringen.
Utredningen ligger fortfarande på socialdepartementet och samlar damm. Socialminister Göran Hägglund(KD) talade klarspråk i höstas och sa att det är Moderaterna som stoppar upp processen. Vilket den moderate migrationsministern, Tobias Billström, förnekade. Nejdå, det handlade bara om något administrativt krångel – oklart vad – som sinkade remissrundan. Trams förstås.
Moderaterna gillar inte slutsatsen i utredningen, nämligen att papperslösa bör få vård på samma villkor som alla andra i Sverige boende personer. Och de får stöd lite varstans ifrån, både inifrån och utanför regering och riksdag: Varför ska svenska skattebetalare bjuda på vård till personer som är här utan tillstånd? Illegalt, som en del uttrycker det. Är det inte att skicka dubbla signaler – eller att med ena handen vägra uppehållstillstånd, men med andra handen ge vård?
Den inställningen bygger på två missförstånd. För det första: Rätten till hälso- och sjukvård är inte kopplad till medborgarskap, utan något vi enats om är en mänsklig rättighet. Vi vet att personer som håller sig gömda, eller aldrig vågat söka uppehållsstillstånd, drar sig för att söka upp vården av rädsla för att bli angivna, eller för att de inte har råd.
Alltså leder de svenska reglerna till att människor inte får den vård de behöver. Det borde bekymra oss mer än den jämförelsevis ringa kostnaden för vård av sjuka inom en grupp om uppskattningsvis 10000 till 35000 personer.
Sedan några år har papperslösa barn rätt till vård på ungefär samma villkor som folkbokförda, men inte till subventionerade mediciner. En liten detalj som kan vara livsavgörande.
Det andra missförståndet är att rätten till vård skulle göra tillvaron som papperslös så trevlig och lyxig att allt färre skulle respektera myndigheternas utvisningsbeslut. Det är nog en onödig farhåga. Livet som gömd och tillståndslös är oftast hårt, skyddslöst och präglat av rädsla.
