Gör som jag säger och inte som jag gör, sa ridläraren och satt upp på hästen utan hjälm. Som instruktör får man en rejäl uppförsbacke med ett sådant resonemang. Jag antar att så gott som alla föräldrar kan referera till liknande historier tagna ur deras vardag. Vi har väl alla smugit med godispåsen fastän det inte är lördag, slarvat med tandborstningen eller tagit på oss opraktiska kläder i vinterrusket på grund av vår egen fåfänga.
Man kan alltid skylla på sin dumhet och ungarna förstår att också vuxna kan dribbla bort sig och det värsta som kan hända är att dom egna argumenten kommer som en boomerang tillbaka och används mot dig.
Men det finns också tillfällen där det inte är okej att glida på skalan göra och säga. Ett sånt exempel är polisen. Som att bli omkörd av en polisbil när man ligger på hastighetsgränsen. Eftersom det är polisen som kontrollerar vår hastighet är det direkt olämpligt, tycker jag, om polisen själv har svårt att ställa in farthållaren på rätt hastighet.
Eller när en polisbil blinkar med helljuset för att jag ska flytta på mig. Det här händer mig lite väl ofta på tvåfilig 70-väg. På 45:an genom Trollhättan, som är en 70-väg, är det flera av- och påfarter till såväl vänster som höger.
En och annan bilist som har väldigt bråttom brukar köra slalom mellan bilarna vilket förstås inte är det mest säkra sättet att ta sig fram. Men är hastigheten 70 kilometer och vägen har två filer i samma körriktning är det okej att köra om också i högerfilen.
Men flera gånger har polisen med hjälp av blinkande helljus uppmanat mig att flytta på mig. Nån gång har jag gjort det, andra gånger har jag legat kvar vilket i sin tur har lett till att jag fått onda ögat av den som kör polisbilen.
Nu senast körde jag över Stallbackabron i Trollhättan när en polisbil kom och tyckte jag skulle flytta på mig. På bron är det dessutom bara en fil som går mot 44:an eftersom den andra går till Överby respektive avfarten till centrum om du kommer från väster. Väl över bron hinner vi precis passera påfarten när helljuset ånyo blinkar och polisbilen kör om, trots att jag kör i den tillåtna hastigheten.
I såna lägen blir jag arg tant och hade jag sett numret på bilen hade jag ringt polisen och frågat vad det är de sysslar med.
Har poliserna bråttom får dom göra som alla vi andra, ta skeden i vacker hand, acceptera regelverket och hoppas dom inte blir allt för sena. Är det uttryckning, ja då har bilförarna både blåljus och sirener att ta till.
Såna här upplevda händelser tär på respekten för polisen som myndighet. Och det har myndigheten inte råd med.
Trevlig helg!
[Denna krönika av Ingalill Sundhage har fått hård kritik i e-post från läsare och sociala medier. I nästa lördagskrönika bemöter Ingalill Sundhage kritiken. Redaktionen]
