”Från klockan 8 till 9 blev det som om att jag inte längre var en människa.”
Citatet ovan är taget från en intervju med Mona Sahlin, som gjordes i samband med lanseringen av hennes bok Makt-Lös. Hon vittnar om hur människor i ett slag försvann runtomkring henne, efter avslöjandet att hon skrivit ett felaktigt löneintyg åt sin livvakt. I samband med denna händelse avgick Mona Sahlin som samordnare för våldsbejakande extremism.
När Metoo inleddes ett år senare kunde vi i realtid följa hur ett antal personer tvingades lämna sina uppdrag, oavsett om det fanns bevis eller inte. Ibland räckte det med samröre med en anklagad. Då var det åtskilliga kända personer som fann sig vara persona non grata från en dag till en annan, trots ett livslångt, respekterat arbete. Bokningar avbokades, publikationer drogs tillbaka och kontrakt revs. Även sådant som gjorts långt tidigare kunde bli återtaget. Att bli persona non grata var något som ofta skedde i diktaturens Sovjetunionen.
Låt mig omedelbart slå fast att sexuella trakasserier och övergrepp är avskyvärda och att Metoo är en enastående viktig rörelse när det gäller att sätta ljuset på sexuella övergrepp. Det har varit viktigt att skärpa lagstiftningen, att öka kunskapen och modet att protestera och att stärka resurserna till rättsväsendet.
Det kan aldrig från en dag till en annan vara fritt fram att utföra offentlig massmobbning på nätet.
Det är just rättsväsendet med dess benhårda krav på rättssäkerhet och inte mediala folkdomstolar som ska hantera även frågor om sexuella övergrepp. Det är där som rättvisa ska skipas. Varför? Därför att annars riskeras ett samhälle där det råder rättslöshet och där människor döms utifrån rykten och hörsägen utan bevis. I ett rättssamhälle måste den anklagade få försvara sig. Hen är inte skyldig förrän dom har skipats. Att även den värsta sortens förbrytare har rätt till en rättvis rättegång med advokat, för det hör ett rättssamhälle till.
Det kan aldrig från en dag till en annan vara fritt fram att utföra offentlig massmobbning på nätet. Detta även utifrån rena spekulationer. Det är något djupt obehagligt med att se hur vi människor kan agera - om dessa krafter tillåts släppas lösa. Vilka mekanismer som drar igång hos oss människor.
Nyligen sändes ett program på SVT som handlade om komikern Soran Ismail. Programmet har därefter diskuterats flitigt. Många menar att det inte var rätt att skildra hans historia, när det finns så många våldtagna som inte blir lyssnade på. Varför skulle han få sitta och gråta ut i ett eget program?
Men tanken bakom programmet var ett försök att skildra hur det blev för en av dem som anklagades i Metoo. Polisens förundersökning lades ner därför att förundersökningen inte kunde finna tillräckliga bevis för att drivas i en rättegång. ”En historia om en person som anklagats men som inte dömts. Men där anklagelserna lever kvar”. Så motiverades sändningen av dokumentären. Är det inte rimligt att i ett öppet samhälle ta del även av denna del av denna skildring?
Några av de män som dömdes i folkdomstolen har idag smugit sig tillbaka till arbeten och några andra har fått stora skadestånd för att de förtalats. En tog sitt liv. Samtidigt har en motrörelse startat för att hjälpa de kvinnor som namngav män de ansåg sig blivit utsatta för våldtäkter av och därefter dömts för förtal. Det går att sätta in pengar på ”Förtalskassan”.
Idag hanterar vi lärdomarna av Metoo, de positiva och de negativa. Vänder och vrider på bitarna i historierna och resultaten. Dokumentären om Soran Ismail är en av dessa bitar. Eftersom det krävs perspektiv på en händelse för att kunna se den klart. Ännu återstår en hel del innan vi kan få syn på hela bilden.
När Metoo pågick var det få som ifrågasatte uthängningarna och avsättningarna. Skribenterna Åsa Linderborg och Lena Andersson är de enda jag kan nämna.
När Metoo kom fanns alla mobbing-strukturer redan på plats och det sedan länge. ”Mediadrev” var ju inte något nytt. Inte heller ”folkdomstolar”. Med sociala medier finns inte längre några begränsningar. Vår primitiva drivkraft att driva någon ur flocken. Den har alltid funnits inom oss. Det är därför vi har skapat vårt oberoende rättssystem. Och det är det vi måste lita till.
