Klockan 9.30 på fredagsförmiddagen röstade riksdagen nej till Stefan Löfven (S) som statsminister. För andra gången under hösten föll talmannens förslag i kammaren. Regeringsfrågan har ända sedan valrörelsen präglats av ultimativa krav och stängda dörrar.
Först de senaste veckorna har det börjat synas tecken på förändring. Det handlar dels om att det skedde regelrätta förhandlingar mellan de rödgröna och Centerpartiet och Liberalerna. Dels om att det efter att förhandlingarna med S brutit samman finns en gryende öppenhet inom C och L för att släppa fram en moderatledd regering.
De låsta positionerna handlar ytterst om ovana inför det parlamentariska läget. Riksdagsvalen levererar inte längre den typ av tydliga vinnare vi länge varit vana vid.
Situationen i Sverige är långt ifrån unik. Tvärtom är fragmentiseringen – där en gång stora partier blir mindre och allt fler partier tar plats i de folkvalda församlingarna – en generell europeisk trend. I många länder går det dock att överbrygga avstånd mellan partier som är långt större än de som gäller i riksdagen. Det påminde statsvetaren Andreas Johansson Heinö nyligen om i en krönika i Borås Tidning (25/11):
I Nederländerna sitter 13 partier i parlamentet och i regeringen samsas vänsterliberala dödshjälpsförespråkare med landets mest värdekonservativa politiker. I Tyskland regerar kristdemokrater och socialdemokrater efter att tankarna på en koalition mellan kristdemokrater, gröna och liberaler gått om intet. I Grekland delar vänster- och högerpopulister regering. I Norge förhandlar Kristelig folkeparti, som är betydligt mer vänsterorienterat än de svenska Kristdemokraterna, om att ingå i en regering som redan består av liberalkonservativa, socialliberaler och högerpopulister.
Det är bara några exempel på den typ av parlamentarisk fingerfärdighet som krävs för att bilda regeringar när det saknas självklara majoriteter. Ur ett sådant perspektiv skulle varken den regering S försökte bilda med C och L eller en M-ledd minoritetsregering vara det minsta underligt.
Svensk politik präglas ofta av en önskan om handlingskraftiga regeringar. Det förutsätter dock en typ av tydliga väljarmandat som har blivit allt svårare att uppnå. Kanske vore det därför nyttigt att sänka förväntningarna på vad en regering kan uppnå. I bästa fall kan vi då få regeringar där partierna som ingår åtminstone är beredda att försöka gneta på i den riktning väljarna gett dem mandat göra.
