Hur väl jobbar staten med garantier inom svenskt bistånd? Frågan kan tyckas torr och tråkig. Bistånd är något fundamentalt bra. Varför nagelfara sådant?
Men den som läser den granskning av biståndsmyndigheten Sida som Riksrevisionen presenterade 17 november förstår att det behövs noggrann kontroll.
Sida får varje år en stor summa pengar – 43,8 miljarder kronor i år, ungefär lika mycket som hela rättsväsendet kostade förra året – att fördela. Mest efter eget huvud, men vissa delar har regeringen bestämt åt Sida.
Allt fler projekt och insatser i behövande länder finansieras med så kallade garantier, en form av försäkring för långivare som fonder och banker. Mellan 2009 och 2020 ökade garantiramen från 5 till 15 miljarder kronor per år. Men bara hälften används.
I stället för att släppa en summa pengar över ett skolbygge i en fattig provins, ställer Sida alltså ut en garanti till de som finansierar bygget att täcka delar av en eventuell förlust.
Att, som det kallas, ”mobilisera kapital” för att nå biståndspolitiska mål kan vara bra. Att täcka upp för ett delbelopp av en dålig investering är billigare än att hosta upp hela summan före byggstart. Det får näringsliv och politiken i berörda länder att ta större ansvar själva. Sådant skapar över tid mer välfungerande ekonomier och kan nå fler målgrupper i behov.
Men det betyder samtidigt att staten tar kreditrisker för företag och banker i länder med stor oförutsägbarhet, korruption och icke-fungerande marknader. Att hantera finansiella risker kräver, enligt Riksrevisionen, särskild kompetens. Den tycks Sida inte bry sig om att skaffa.
Redan 2014 kritiserade Riksrevisionen myndigheten för att göra onödigt dyra köp av utländsk valuta när bistånd ska delas ut. Sida frågade inte efter aktuella marknadspriser och förhandlade inte kurser med sin bank, utan skickade blint iväg betalningarna.
Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) visade i en rapport från 2018 att Sida slösar betydande belopp av biståndet genom att inte valutasäkra sina utbetalningar. Ändringar i kronkursen försvårar även planeringen för de verksamheter som finansieras. Enligt EBA kan exempelvis en organisation som räknat med 10 miljoner i bistånd efter tre år ha fått runt 25 procent mer eller mindre i faktiska utbetalningar.
Den här nonchalansen inför skattekronors värde tycks sitta i väggarna. Enligt Riksrevisionen upplever Sidas personal att ledningen prioriterar ”utbetalningar av biståndsmedel framför mobilisering av kapital.”
Alltså: Hellre räcka över pengar blint än att uppmuntra till mer ekonomiskt ansvarstagande ihop med andra parter. Tyvärr saknar Sida även en systematisk uppföljning av garantiernas effekter, så även där vet man lite om vad pengarna gör för nytta.
Det finns de som förordar att biståndsmålet om att varje år avsätta en procent av bruttonationalinkomsten ska slopas för att göra Sida mer effektivt. Biståndsexpert Lars Anell har exempelvis för EBA:s räkning utrett en modell med fyraåriga finansieringsrundor likt forskningspolitiken, något Moderaterna föreslog förra året.
Oavsett metod för att fördela bistånd behövs ett helhetsgrepp på vad de stora årliga summorna egentligen uppnår. Riksrevisionen visar återigen att Sida inte har det greppet.
