Jag har väldigt svårt att förlika mig med min egen ålder. När jag ser mig själv i spegeln är det nästintill obegripligt vad gammal jag ser ut. Min självuppfattning är helt ur spår. I min värld är jag max 32 år och inte en dag äldre. Det verkar som att det ter sig så för de flesta, att vi liksom stannar i vår självuppfattning om vår ålder.
Det enda som möjligen är ett säkert tecken på att jag närmar mig 60-års åldern är att jag just reflekterar över mitt åldrande. Det gör man definitivt inte när man är 30 år. Då är ju livet fortfarande nästan evigt.
Ofta när jag möter andra män i min egen ålder brukar jag tänka ”Åh, så gammal han är”. Troligen tänker vederbörande precis samma sak om undertecknad. Allt har sin tid, och att närma sig insikten om att man är dödlig är väl en del av åldrandets mognad förmodar jag.
Dessutom är det det enda man med säkerhet kan säga om sin framtid. Nåväl, i afton skall min 27-årige son komma och hälsa på. Jag ska bjuda på middag och jag hoppas att vi ska få tid att prata med varandra. Det är så mycket jag skulle vilja prata med honom om.
Saker som man går och drar ut på , som man tänker att man skall ta upp vid rätt tillfälle. Men nu har jag, efter att jag blev allvarligt sjuk, fått mig en tankeställare. Man skall nog aldrig vänta med att säga de där sakerna som man vill ha sagt för då kan det plötsligt vara för sent.
Livet är nyckfullt och imorgon kan vara för sent. Jag vill förklara för honom vad han betyder för mig, rakt på sak säga hur mycket jag älskar honom. Det kan tyckas att ens barn skall ta det för givet; att man älskar dem. Men jag anser att det är något man bör säga, med undertryck, lite då och då. Fadersrollen till min son är, tycker jag, mer komplicerad än relationen till mina döttrar. Man vill lite för mycket av allt oftast.
Man vill gärna överföra sina egna idéer och moral kring livet och alltings jävlighet. Som far inbillar man sig lätt och vill gärna tro att ens son är en avbild av en själv. Det är så fel! Jag försöker lära mig och förstå att han är en egen individ, med helt annan världsuppfattning och livsåskådning. Det är svårt. Det är faktiskt först nu, när jag vågat ge upp den tanken på ”avbilden” som jag kommit min son lite närmre.
Självklart har det också med hans egna mognad att göra. Äntligen kan vi båda se varandra som egna och självständiga individer. Det är ju då som man kan börja lyssna på varandra som vuxna individer. Jag börjar också inse att det finns saker som är omöjligt att lära ut till sina barn. Saker i livet som de helt enkelt måste få erfara.
Minor som de måste trampa på innan de lär sig. Det hjälper inte, hur mycket jag än predikar. De kommer inte förstå det ändå förrän minan har detonerat. Min uppgift blir istället att finnas där när de behöver tröst och stöd. Inte vara den som säger ”vad var det jag sa?”
I sommar stundar bröllop för en av mina döttrar, och det ser jag mycket fram emot. Jag tänker i fortsättningen jobba på att skapa förutsättningar för situationer som får mig att må bra och omge mig med människor som bara vill mig väl, som gör livet hyggligt. Det är så väldigt kort tid vi lever men så oerhört länge som vi är döda. Med den insikten vill man bara fånga dagen och njuta av minsta lilla rörelse här i nuet. Japp! Så vet ni det!
LÄS MER:Många har fått betala för att lille Putin ska bli tillfredsställd
