I halva mitt liv har jag levt dig, maken, osthandlaren, sonens far, min bästa vän och älskade. 30 år har vi spenderat tillsammans. 25 av dem som gifta. Det var nära att det inte blev så. Du skulle inte gifta dig. Jag vet inte riktigt hur jag lade fram det, men något sorts ”hot” var det säkert, att jag tänkte allt bli gift innan jag fyllde 35 år. Och se det hjälpte, den18 juni 1998 dagen innan min födelsedag gifte vi oss. Borgerligt med vittnen och några vänner.
Dagen därpå kom 70 personer, på vad de trodde var en födelsedagsfest. Ett minne för livet. Med fanns båda barnen, den äldste lever inte längre. Som i en skugga av sorg fortsätter jag sedan några år att leva, som vanligt och ändå inte. Det är så livet är. Det är med och motgångar, det är glädje och sorg, det är oro och ro, lek och allvar. Allt formar oss och gör oss till de vi är.
Att vi spenderat 30 år ihop och levt tillsammans halva livet betyder, för den som kan sin matematik, att jag fyller 60 år. Hur är det möjligt sa jag till pappa häromkvällen, att jag blir 60 år. Varvid han svarade, du skulle veta hur konstigt det känns att ha ett barn som är 60 år. Ha ha, ja det har han rätt i förstås.
Äldste sonen hade blivit 36 år i år om han fått leva, den yngste är 26. Var tar tiden vägen, hur har vi förvaltat den och hur mycket har vi kunnat påverka? Om man får vara frisk eller blir sjuk. Om det går bra för barnen. Om man slipper bli arbetslös. Vi har haft mycket av allt. Ändå tror jag att det är tillsammans vi gjort det. Du körde runt mig i rullstol och skötte hemmet under flera år. Andra perioder har jag stöttat dig. Kring barnen har det alltid varit vi. Intressen däremot har vi alltid varit noga med att ha egna.
Jag har trädgården som ett alldeles eget intresse, men det underlättar att du är en fena på att gräva. Tänker på allt som förändrats under åren, vänner, vanor, prioriteringar. Det fanns en tid i livet då jag verkligen älskade möten. Du var lika aktiv om än i andra föreningar. Vi har alltid pysslat med almanackorna för att få livet att gå ihop. Vi har alltid, och det är jag stolt över, haft en bil. Hur mycket enklare hade det inte blivit med två.
Men vem säger att livet skall vara enkelt? När jag nu drar mig till minnes de här 30 åren blandas ljuva och inte så ljuva minnen. Sorger och sjukdom hör väl till men ibland tänker jag att vi varit hårt drabbade. Är det kanske det som svetsat oss samman, gjort oss starkare. Precis just nu är det i livet ganska lugnt. Om man bortser från att jag inte kan gå och aldrig får någon operationstid. Och att du sliter på som egen företagare, jobbar ensam år ut och år in, aldrig ledig och ingen semester.
Men en sak som inte ändrats och inte ändrar sig är löftet om att älska varandra i nöd och lust. Som jag älskar dig och att du är i mitt liv. Det finns de som säger att jag har haft tur som hittade dig. Och jag håller med, men får också påminna dem om att vi valde varandra och att det är tillsammans vi gjort det. Nu älskling är det dags för andra halvlek.
