Det är Medmänniskans dag på söndag, i kyrkans kalender är det så, och Jesus är kort och kärnfull i evangelietexten. Han källhänvisar, till och med. Och de är så tydliga, de där instruktionerna, så skenbart lätta att följa, med förväntat gott resultat. Kanske ska de inte grubblas över.
Men om du, som jag, är lite grubbelbenägen till din natur, så kan de skava lite, ändå.
Jag tror att det Jesus uppmanar oss att göra för varandra för det allra mesta går att sammanfatta som i evangelietexten. I stora drag skiljer sig människors behov och längtan inte åt så jättemycket. Vi behöver trygghet, kärlek, mat, kläder, en säng att sova i och sällskap åtminstone ibland. Men i detaljerna vet jag att vi behöver ganska olika.
En gång frågade jag min man om han ville ha en kram. ”Ja, det kan du få!” svarade han. Jag var genomskådad. Det är svårare att be om en kram än att erbjuda en, tycker jag. Svårt att skylta med behovet, med sin egen sårbarhet, och nästan omöjligt att rusta sig för att bli nekad det man ber om; ändå nödvändigt för varje människa som praktiserar idén om samtycke. Vi är olika. Vi vill olika. Vi kramas väldigt olika gärna, till exempel. Därför fortsätter jag fråga. Ibland, rätt ofta, gör jag det för min egen skull.
Samma sak gäller samtal och vänskap. Några av oss trivs med handfasta råd från vänner. Andra vill ha hjälp att få en analys av sin situation, och kanske en plan framåt. Själv upptäcker jag mer och mer med stigande ålder att jag helst vill bli ordentligt lyssnad till, och att jag vill vara trygg med att det jag säger landar hos den som jag berättar för, att det tas emot. Råd är det inte så noga med. Inte bedömningar heller.
Därför sitter de ofta rätt långt inne, råden och bedömningarna, hos mig. Däremot är min bästa och värsta gren att oombedd erbjuda hjälp. Det där med hjälp är inte så glasklart alltid, när det kommer till samtycke. En del av oss har svårt att be om hjälp, och behöver eller vill ha konkreta erbjudanden att ta emot. Andra av oss behöver få formulera sina behov själva, inte få dem förutsedda och tillgodosedda på förhand, kanske försöka på egen hand först. Rätt ofta verkar det vara som med kramarna: Ett eget behov att få hjälpa, bakom erbjudandet.
Så vad betyder det, då, att göra det för sin medmänniska som man vill att hen ska göra för en? På den mycket grundläggande nivån förmodligen precis det, ganska rakt och lättbegripligt. Värm den som fryser. Ge mat till den som är hungrig. Erbjud husrum. Skydda från våld. Befria från förtryck.
Och i övrigt kanske det handlar om det lika grundläggande: Att respektera gränser, egenart och olikheter. Att fråga och lyssna på svaret, hellre än att konstatera. Att flytta lite på sig själv, låta blicken hitta nya infallsvinklar, låta den andra få definiera sig och sina behov. Också det är att befria.
I många av helandeberättelserna i Nya Testamentet frågar Jesus ”Vad vill du att jag gör för dig?” Inte ens när en människas problem och dess lösning kan tyckas alldeles uppenbara utgår Jesus från att han vet bäst. Han frågar, och väntar på svaret. Gud, som befriar oss, börjar med att älska, se, höra och respektera oss. Kanske är det det mest allmängiltigt goda bemötande en människa kan få.
