Kroppen är vårt heliga tempel. Inte inåt såklart. Men utåt. För det har vi bestämt.
När vi flänger omkring med träning och hälsokost, gör vi det då för vår egen skull? Jag vet att jag sällan gör det, trots att jag gärna låtsats. Jag gillar ju att springa, men jag gillar också choklad. Det blir det här heliga vågspelet mellan religiös träning och godsaker. Det som för dagen väger tyngst vinner.
Vi blir hela tiden sålda en absurd idé, att vi kommer bli bättre människor. Om vi köper detta, gör det där eller investerar i det här. Smink, hudvård, frisyrer, kläder, mat, träningsprylar, listan fortsätter. Det finns en gräns där någonstans, för vad som är för ens egen skull och för vad som inte är det. För den gränsen är jag blind. Vi ska vårda våra kroppar, våra heliga tempel, men vi ska också ständigt förändra den till det som är på modet. Vi ska lägga en jäkla massa deg på att se bra ut, samtidigt som det finns ett annat budskap som svävar runt, att vi duger som vi är. Att vi ska älska oss själva, oavsett vad.
Fan vad det är svårt, att ta hand om sitt tempel. Att hela tiden göra om templet, och älska det för vad det i stunden är. Det är som att gå i en mörk tunnel och tro att varje springa av ljus leder till slutet. Trots att det inte finns något.
Det är så viktigt hur vi ser ut, medan det som är viktigast helt glömts bort. Eller bara bortses ifrån. Att kroppen funkar någorlunda normalt. Det är självklart att bra mat och lagom träning är bra för oss. Och jag fattar också att hudvård kan vara ett intresse. Jag motsätter mig dock marknadsföringen av budskapen. Faktum kvarstår. Det är nästintill omöjligt att älska sig själv och bara duga. I alla fall inte i den här miljön.
Att palla med trycket blir jävligt svårt. Jag har varken tid eller råd att bli en bättre människa. Och därför ska jag hata mig själv istället. Känns ganska ohållbart. Att vi ens ska behöva tänka på vad som kan göras för att tycka om sig själv mer. Rätt så sjukt.
Likgiltighet däremot, det känns hållbart. Till och med rimligt, att inte bry sig om utseendet alls, så kan vi alla vandra omkring rika och oklippta. Kan jag äta min choklad och träna själsligt utan att behöva tänka på hur jag ser ut. Bara på att kroppen ska fungera. En sann dröm.
Var på kalas i helgen med många släktingar i alla åldrar. Insåg att vi är både lika och olika men alla var glada och trevliga. Det är nog ändå det som är det viktigaste tycker jag. Man måste nog inse att de som tjänar mest på alla budskap om hur man ska vara och se ut är de som säljer och gör reklam. Vi andra blir mest frustrerade.
