Pandemi, jag tänkte att detta blir långvarigt. 17 oändligt långa månader senare pågår den fortfarande, och det kan komma mer.
Jag gick från ett liv i 110 knyck till 0 och en tom almanacka. Som många andra drabbades jag av ”coronatråkigt”. Jag vet nu (igen) att jag inte handarbetar, även om jag köper hem fina saker. Men det blir snyggt i handarbetskorgen.
Jag kan också med varm hand överlåta surdegsbak åt andra. Trots att jag köpte allt, till och med jäskorg, så fungerar det inte. Jag startade en surdeg. Den luktade syrligt, bubblade och matades efter alla konstens regler. Meningslöst, de limpor jag producerade var mer lämpade som batong än föda. Numera bär jag hem surdegsbröd för femti spänn och tänker, som hittat!
En stor insikt är den att det inte är någon skillnad i saknaden hos mig som älskar kultur och de som älskar sport. Jag har i alla tider haft svårt med sport, huliganer och polisinsatser vid matcher. Nej, jag har inte haft många goda tankar för den företeelsen.
Så mötte jag en textrad där en kulturperson beskrev sin saknad av fotboll. Det träffade mig rakt i hjärtat, det kunde varit mina ord, om kultur. Det ger oss samma känsla och vi längtar efter upplevelsen när den inte finns att tillgå. Jag saknar också vardag, att saker är som vanligt, och jag saknar att kramas. Herregud som jag saknar att kramas!
Eller när barnbarnet ville följa med hem och sova och jag svarade: nej du vet att det är bara familj nu när det är corona. Han tittade på mig med sina stora blå ögon och sa: Men vi är ju familj! Det gjorde ont i hjärtat. Jag grät hela vägen hem.
Nu har jag antikroppar och kramandet kommer sig lite. Det kan tyckas som en petitess, men om det påverkar psyket är det faktiskt livsviktigt.
Att undvika isolering är också livsviktigt. Folkets hus startade Fröken Folkes Fik när kommunen stängde ner alla sina verksamheter. Jag blev panikslagen och pratade mycket om risken för ökad psykisk ohälsa hos äldre. Man kan inte låsa in folk utan att erbjuda något.
Fröken Folkes Fik blev precis den mötesplats vi tänkt, många besökare och enorm tacksamhet mötte vi. För bara några veckor sedan tilldelades vi kommunens Folkhälsopris för initiativet. Det värmer.
Pandemin har inte enbart gett lärdom om mig själv. Jag har också lärt om andra. Under ett år har jag handlat åt mamma, hon tycker verkligen inte om vanilj. Stackars mamma! När det är köpebröd hos mig är det alltid med vaniljkräm. Inte undra på att hon alltid har avstått.
Maken och jag har levt ihop i snart 30 år och jag har alltid varit aktiv. Rest mycket och haft många upptagna kvällar. Han tittade nästan desperat på mig och utbrast: ska du aldrig åka till Stockholm igen? Van med egen tid blev det tufft med mig hemma varenda kväll och helg. Jag förstår honom, en rastlös Simone, det är knappt så jag orkar med mig själv.
En del nya insikter förvånar. Nu gillar jag min tomma almanacka och att inte alltid vara upptagen. Jag har hittat en ro jag inte kan minnas att jag någonsin haft. Efter pandemin, i det som blir det nya normala, vill jag aldrig tillbaka till hur det var innan. Det är en ny era i livet. Inser att jag har fått så många insikter att det får bli en del i kommande krönika också.
