Den egna åsikten är så ideal, så viktig att det är lättare att komma med okvädesord och hån till den som tänker annorlunda. Men, undrar jag då, är man inte alls nyfiken på hur och varför andra kommer fram till andra slutsatser?
LÄS MER:Överkörd och bortdribblad – aldrig har det varit så svårt att välja
Jag tänker med värme på en resa jag gjorde för många år sedan. I sällskapet fanns en mycket politiskt aktiv 15-åring. Politisk på en planhalva jag aldrig tillhört. Det blev helt fantastiska samtal. Vi såg samma problem, samma möjligheter och samma utmaningar. Vi var båda nyfikna på hur det kunde komma sig att vi kom fram till så olika lösningar. Allt grundades i nyfikenhet och intresse för en annan persons åsikter. Jag saknar detta i dag, det goda samtalet.
Vi har precis genomgått en valrörelse där varje parti presenterats av någon som varit tvärsäker på sitt, trots att vi är i en tid ingen har varit med om förut. Man talade mer om hur lite begåvade motståndarna var, hur fel de tyckte och tänkte än att framhäva egna lösningar. Boxningsringen byttes allt för ofta till sandlåda. För mina val betydde valrörelsen ingenting mer än att jag fick avsmak för politik. Mina val grundades i det jag själv tog fram i fakta, utifrån de ämnen jag tyckte var viktigast.
Några få säger så klart emot mig. Det är samma personer som spänner ögonen i mig och fräser ”Du är så jävla PK!”
Medias roll har också förvånat mig. Vad har hänt med undersökande journalistik? Hur kan partiledardebatter enbart handla om att olika lag får säga emot varandra? Jag längtade efter debattledare som satte ner foten och sa HUR?! Hur ska ert parti göra det? Hur ska det finansieras? Har ni gjort en konsekvensanalys? Och jag vet att det inte bara är jag. De flesta jag pratar med har samma känsla, vi har avskytt den valrörelse som var.
LÄS MER:Att inte ha tid är en kass ursäkt för att inte ta hand om sig själv
Några få säger så klart emot mig. Det är samma personer som spänner ögonen i mig och fräser ”Du är så jävla PK!” Någon har också sagt feministmonster eller för all del klimakteriekossa. Men PK, låt oss stanna vid det lite. Förkortningen står för politiskt korrekt. Hur kan det vara fel? Varför är det ett skällsord? Nog känns väl det som ett moraliskt förfall om det är fel att vara politiskt korrekt.
I lördags arbetade jag med en seniormässa som Folkets hus arrangerade. Det var väldigt mycket besökare, överraskande många. Det gjorde att det stundom blev trångt. Vi valde då att förstärka i entrén så att alla som kom fick ordentlig information om det, då kunde man välja att börja i kaféet, eller på den våning som hade prova på-aktiviteter. Det goda samtalet stod alltså för skillnaden och gjorde upplevelsen bra.
LÄS MER:Jag kunde inte säga nej – det blev en fyra år lång mardröm
I måndags satt jag i Göteborg, där ingick jag i en panel som kom med inspel om en teaterutredning. De stora institutionerna, fria grupperna, politiker, föreningsliv och tjänstepersoner samtalade om svåra frågor i många timmar. Jag höll inte med om allt. Jag både provocerade och blev provocerad, men jag var politiskt korrekt. Det blev det goda samtalet. Jag lyssnade och jag lärde, nyfiken på andras upplevelse och hur vi tillsammans kan göra skillnad. Jag tänkte att vi som har samma känsla efter valet, vi som vill lära mer om varandra, vi som vägrar vara taskiga och komma med skit. Vi kan väl bilda en alldeles egen front, för det goda samtalet.
Jag lovar att lyssna på vad du har att säga. Och jag kommer stå rak i ryggen stolt och fortsätta vara PK. Låt mig vara tydlig, det kan aldrig vara fel!
