Varje år kommer flera barn bort från sina föräldrar. Då är det vi poliser som kommer att leta. Både till fots, med våra polishundar och med polisbilar. Det är så viktigt att man har lärt barnet att poliser är till för att hjälpa och står för trygghet och säkerhet. Det värsta som kan hända är att ett barn gömmer sig ännu längre in under en gran eller går ännu djupare in i skogen på grund av orden ”om du inte är snäll kommer polisen och tar dig”.
Det kan finnas andra tillfällen då ett barn behöver ringa polisen för att få hjälp, till exempel om en förälder blir slagen av den andra föräldern. Är man då samtidigt rädd för att polisen ska komma och ta dig kanske man inte vågar ringa. Och det samtalet kan i värsta fall vara skillnaden mellan liv och död.
LÄS MER:Emmas uppdrag fortsätter – ska locka fler att bli polis
Även om man växer upp och förstår att den där meningen inte riktigt var sann så sitter det vi lär oss i tidiga åldrar djupt rotat. Jag tror att obehaget i magen kring poliser som kommer och tar barn ”som inte sköter sig” kan sitta i trots att man egentligen vet bättre.
Hur ska vi kunna hjälpa en misshandlad kvinna i en lägenhet om ingen ringer när de hör dunsar, skrik eller rop på hjälp?
Vi poliser är beroende av hjälp från allmänheten. Utan inringade, anmälare och vittnen så står vi ganska bakbundna. Hur ska vi kunna hjälpa en misshandlad kvinna i en lägenhet om ingen ringer när de hör dunsar, skrik eller rop på hjälp? Hur ska vi få någon fälld för en misshandel på stan om ingen vittnar? Vi är beroende av att människor faktiskt bryr sig om sina medmänniskor och vågar höra av sig till oss. Vi är till för alla medborgare och vi kommer göra allt i vår makt att hjälpa er när ni är i en akut nödsituation. Men vi är inget utan alla era samtal, iakttagelser och civilkurage.
Som förälder kan jag verkligen förstå att man ibland blir desperat och behöver ta till hot eller mutor för att hantera ett upprört barn. Men jag ber härmed alla föräldrar att hitta andra lösningar, som indraget lördagsgodis, glass eller speltid, om man känner sig tvingad till detta.
Som polis är ett av mina absoluta favorituppdrag att få träffa barn och ungdomar i förskola och skola. Jag tror att hela samhället hade tjänat på att alla barn fick träffa poliser en gång i förskolan, en gång i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och sedan på gymnasiet. De flesta barn och ungdomar är lite blyga och skeptiska till en början för att i slutet av besöket vara väldigt intresserade, glada och nöjda. Det är inte ovanligt att flera i varje barngrupp/klass räcker upp handen när man i slutet ställer frågan hur många som vill bli poliser i framtiden. Det värmer i hjärtat på en polis som tidigare varit ansvarig för ”attraherauppdraget” i polisområde Fyrbodal.
LÄS MER:Målet: Fler poliser till Fyrbodal
Tyvärr är vi poliser alldeles för få till antalet för att kunna uppfylla min önskan om att kunna möta alla barn i vårt område återkommande under deras uppväxt för att skapa förståelse, relationer, förtroende och visa att vi poliser är helt vanliga människor bakom uniformen. Vi vill vara förebilder och i bästa fall så ett frö så vi rekryterar nya fantastiska kollegor långsiktigt som vill hjälpa oss att skapa ett tryggare samhälle för alla.
Tills vi har resurser att möta alla barn som jag önskar – snälla hjälp oss lära barnen att vi poliser är till för att hjälpa och står för trygghet och säkerhet. Lär dem även hur man är en bra vän, medmänniska och hur bra det känns i magen när man hjälper någon annan.
Emma Andersson
Gästkrönikör
Polis i drygt 16 år
Mamma i drygt 10 år