Dessa ska inte förväxlas med professioner som gör prognoser utifrån vetenskap som de förstår. Vården!
För 22 år sedan började jag i vården. Långa arbetspass där vi varken hann äta eller kissa, extrapass, dubbelpass. Ständigt på bristningsgränsen är det svårt att klara ökat tryck som det blir periodvis, även utan en pandemi.
Svårigheter att täcka pass vid semestrar är välkänt. Det finns en tro att det är pigga pensionärer som bor på ålderdomshem och har det lite käckt. Den bilden stämmer dåligt, de är de äldre-äldre med sjukdom och svårighet att klara sig själva som bor så.
Inte ens de som har hemtjänst är pigga pensionärer. Var har ni varit de senaste 25 åren då rapporter om en icke fungerande välfärd avlöst varandra. Eller har ni bara valt att inte lyssna?
Småföretagare, nystartade livsverk och framtidsdrömmar slogs i spillror med massarbetslöshet som följd. Ur många munnar, kanske mest dem med foliehatt, kom hån och spe, byggt på en tro att egna företagare är miljonärer. Var kommer den tron ifrån?!
Den som arbetar i skattefinansierad verksamhet, i kommun, region och stat, funderar aldrig på hur det ska gå med löneutbetalningen. Om man stänger då får man syssla med annat.
Hur många familjer klarar sig mer än ett par månader med noll i inkomst, men lika stora utgifter som förut?
Den som är egen företagare drar, efter att ha bromsat alla utgifter som går att påverka över huvud taget, ner på eller rent av in, sin egen lön. Ställa om låter snyggt, men är inte genomförbart för särskilt många. Och stöden, ja det vet vi nu, att de nådde allt för få.
Hur många familjer klarar sig mer än ett par månader med noll i inkomst, men lika stora utgifter som förut? Det är fullt jämförbart med att vara småföretagare.
Föreningsliv och social ekonomi som till vardags bidrar enormt till samhällsapparaten har ställts helt åt sidan. Medan institutioner lever som inget hade hänt, kommun och region redovisar vinst, så ställs föreningslivet helt utan stöd. Det är skamligt!
Vi som är mitt i livet, och som inte är riskgrupp, förväntades stötta det lokala. Hålla hjulen igång. Jag har försökt, och samtidigt tagit emot massor av ilska. Av någon anledning tror folk att man då inte bryr sig, faktum är att vi är många som har kämpat och brytt oss.
Andra som kämpat är gymnasieeleverna. Att ha valt linje till framtidsyrket och få förutsättningar helt förändrade av en pandemi. Svårigheter med praktikplatser och sommarjobb, hela branscher tappade andan. Studera på distans, åk inte kollektivt, umgås inte, var tyst.
Ovanpå det har de blivit utskällda för att de finns, låter, vill fira och bara vara. Det som borde vara självklart för varje ung människa. Det är få grupper i samhället som blivit så hunsade, körda med, utskällda och fått offra så mycket som studenterna.
Jag sänder er all kärlek och hoppas ni vågar tro på framtiden. Att tro på framtiden behöver vi alla. Det kan bli en lång period sida vid sida med corona. Ändå måste vi skjuta sorgen åt sidan och gå vidare. Fortsätt visa hänsyn och ta ansvar, men gå vidare, framåt!
