När jag var barn fanns det i släktens sommarstuga ett skrin med gamla sepiafärgade fotografier från en svunnen tid. Ett av de fotografier som fängslade oss barn mest var från en avlägsen släkting som avlidit i Amerika. På fotografiet låg han död och finklädd i sin kista. Långt upp i vuxen ålder var detta min enda kontakt med en avliden person.
När jag blev allvarligt sjuk för några år sedan blev min egen förestående död en realitet. Inte bara något som eventuellt skulle kunna inträffa i en avlägsen framtid utan något som verkligen kunde inträffa och det väldigt snart. Jag var tvungen att lägga min kropp i kirurgernas händer och min själ i Guds hand och be. Men jag pratade inte om döden, inte ens med mina vuxna barn. Vi pratar inte om döden i Sverige.
Enligt min uppfattning har det under min levnadstid varit som om döden inte fanns och om den inträffade så var det en oförutsägbar händelse och definitivt inte som en naturlig del av livet. Och framför allt – vi pratar inte om döden i Sverige.
Det där otäcka, döden, den som vi inte vill prata om har vi kollektivt lyckats hålla på behörigt avstånd
Jag upplever att det har varit så fram till nyligen då pandemin drabbade vårt land. Visst har det inträffat hemska sjukdomar, katastrofer och svält tidigare i historien och även i närtid, men inte just här, hos oss, i det trygga Sverige. Här finns allmän sjukvård, lagom klimat och försörjningsstöd. Det där otäcka, döden, den som vi inte vill prata om har vi kollektivt lyckats hålla på behörigt avstånd. Ofta på en annan kontinent. Nu pratar vi om döden igen.
Döden finns på riktigt och är en grundförutsättning för allt levande. Precis som ett vetekorn dör, faller i jorden, gror och blir ett nytt strå följer vi människor samma mönster. Människor dör och människor föds, nya generationer tar över när andra har dött. Vi som är kvar i jordelivet sörjer och minns de som har gått före oss. Sorg förutsätter liv och kärlek, ingen har levt förgäves.
”Döden och livet” är temat för många gudstjänster nu på söndag. Evangelietexten handlar om hur Jesus uppväcker en tolvårig flicka från de döda och hur sorg byts till glädje. Alla som har mist en närstående vet hur det känns att stå inför det orubbliga faktum att den man älskar är död. Vi kan känna sorgen, saknaden och längtan. Det kristna hoppet bygger på att den döde har fått komma hem till Gud. Att ha en tro på Jesus Kristus inger hopp om att döden inte är slutet. Självklart ska vi sörja våra kära som gått före oss men vi ska göra det med hoppet om att vi får möta våra kära hos Gud i himmelen där det inte längre finns lidande och död.
I Södertullskyrkan där jag är pastor har vi en minnesstund när någon i församlingen dött och flyttat hem till Gud. Vi avslutar minnesstunden med att tillsammans sjunga psalm 172 ”De skall gå till den heliga staden”. Den tredje versen av Britt G Hallqvist lyder:
De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
I Guds paradis. De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.
