Ändå finns en uppenbar skepsis på tanken att kost också kan påverka oss till det bättre. Det finns livsmedel jag avstår då jag genom lång och gedigen egen undersökning kommit fram till att jag blir sämre av dem. Har man haft ont i magen i 45 år är det rätt skönt att plötsligt slippa det.
Från att ha varit invalid, söndervärkt och suttit i rullstol i perioder var kostförändring ingen uppoffring. Men låt mig ta det från början! Fysioterapeuten jag haltade förbi tittade på mig och sa: ”Låt mig få titta på din fot”. ”Det är ingen idé”, svarade jag, för det har doktorn sagt. Stundom kunde jag knappt gå.
Varför finns det inte mål om att arbeta förebyggande?
Till det hade jag redan två sönderopererade knän och en utbytt höft. Han var påstridig som tur är och fick börja behandla mig. Nu, tre år senare har jag inte alls samma besvär i foten. Inte för att det tog tre år, det var nog ett halvår. Nu underhåller vi det, då och då. Jag är tacksam att bo i Sverige där det finns en skattefinansierad sjukvård, men varför slutar det med det? Varför fanns inte mål om att arbeta förebyggande?
Jag blir hjälpt av att äta rätt kost, kosttillskott, fysioterapi och akupunktur. Med nio operationer, flera av dem misslyckade, och sjukhussjuka vågar jag påstå att jag har rätt mycket erfarenhet. Efter operation och rehab är det upp till en själv. Friskvård räddar lika många liv som sjukvård, men friskvården får du stå för själv. Vid 40 års ålder var mina knän slut. Ortopeden sa att det var åldersrelaterat. Samma ortoped sa att man inte sätter in protes på mig, jag var för ung.
Där och då började min resa i sjukvården. Den blev gräslig och idag gör jag allt i min makt för att fördröja återkomsten! Efter upplevelsen med att foten fungerar och inte värker, är det enkelt att vilja mer. Vad mer kan jag påverka och ta ansvar för? Samtidigt sa en klok person som gav mig akupressur: ”Alla dina leder är svullna, du har inflammation överallt”. Akupressur fick jag för att jag efter alla operationer har dålig cirkulation, det hjälper bra. Nu fick jag ytterligare råd. I gluten sa hon att det finns mycket socker och det gynnar inflammationen. Om jag orkade skulle jag försöka testa att leva utan gluten i minst tre månader. Klart jag ville testa, jag ville göra allt för att slippa ha ont.
Att vi så sent som på 50-talet åt betydligt mer grönt och mindre kött, är glömt
Efter tre veckor kunde jag vrida ur en trasa utan att det gjorde ont i fingrarna. Jag mår, trots alla diagnoser och en ganska dålig framtidsutsikt, bättre än på många år. Jag tar ansvar för min egen hälsa, men blir ifrågasatt. Jag tänker att det är sorgligt att kost blir norm. Eller norm och norm, de är icke upplysta som tror att så vi äter just nu är så vi alltid har ätit. Att vi så sent som på 50-talet åt betydligt mer grönt och mindre kött, är glömt. När jag tackar nej till fläskkött frågar folk om jag är muslim!
Att det finns en industri som kör kampanjer för vad vi ska äta verkar också svårt att se. Jag är mest förvånad, att jag som tar så stort ansvar för min hälsa, får bekosta allt själv. Jag tycker det är dags att jämställa oss med bilen, vi behöver ständigt underhåll och en besiktning då och då.
