När Gud omfamnar en människa så gör hen det utan kropp. Åtminstone utan någon egen. Ibland kommer gudsomfamningen till en genom någon annan människa, förstås, ibland kommer den i ord. Väldigt ofta är den bara där, oavsett det känns så eller inte. I dag tänker jag på dopet som den stora och villkorslösa och allomfattande omfamningen som Gud ger en människa.
Mitt samfund, Svenska Kyrkan, har en syn på dopet som bygger på tanken om den förekommande nåden. Det är ett stiligt uttryck som behöver förklaras. Därför säger jag nu att det innebär att Kristus ska räckas till varenda människa, alldeles utan att den människan behöver göra något först, bli lite bättre, duga lite mer, handla lite godare. Först kommer nåden. Nåden kommer före det andra, den förekommer. Oavsett samfundstillhörighet och oavsett om din församling döper barn eller ej, så är det ett och samma dop. Alltid giltigt.
Den förekommande nåden blir särskilt tydligt just i dopet. Ett nytt och ömtåligt litet barn, eller en människa i slutet av sitt liv, eller precis vem som helst, blir döpt i vatten och ande, i treenig Guds namn, utan att några villkor först ställs upp för det. En vuxen människa behöver vilja sitt eget dop, och barnets vårdnadshavare behöver vilja barnets dop. Det är det enda. Allra först älskar Gud dig. Först, och sist. Mellan först och sist kommer hela livet, och ingenting någonstans i eller utanför ditt liv kan få Gud att älska dig mindre, och ingenting kan få Gud att älska dig mer. Att älska mer än helt och hållet, rakt igenom, oavsett allt, är nämligen omöjligt.
Av det jag har skrivit nu skulle man kunna förledas att tro att Guds kärlek till en människa uppstår i dopet. Så är det inte. Gud älskar lika mycket oavsett dop, och allt annat, bara för att du finns, innan du ens vet att du finns. Men precis som omfamningen, blickarna och orden, vykorten, de lagade strumporna, de skalade potatisarna, telefonsamtalet och det rufsade håret är tecken på vår kärlek till varandra, så är dopet, den totala gudsomfamningen och nämnandet vid namn, Guds blick rakt in i dina ögon, ett tecken på Guds kärlek till dig. Det är ett tecken för dig. För Gud behövs inte tecknet. Gud vet nämligen precis allt om att älska människor.
Dopet är, för dig och för mig, det ständiga svaret på frågan, den som är så svår att våga ställa för att den avslöjar en så väldigt varje gång: ”Älskar du mig i dag också?” En gång för alla är du döpt. Varje dag, varje minut, lever dopet i en människa, ropande Guds svar: ”Ja! Jag älskar dig i dag också. Jag älskar dig alltid. Fråga igen när du behöver. Mitt svar är precis likadant varje gång.”
