De religiösa förkunnar att vi är på väg mot vår undergång. Flertalet klimatforskare säger också att allt är kört, att det inte finns någon återvändo. Negativa spiraler har ju som bekant en tendens att fortsätta neråt hur man än försöker hejda dem.
Den tidigaste domedagsprofetia som historieforskarna känner till höggs in i en sumerisk stentavla omkring år 2800 före Kristus: ”Vår jord är i förfall här i dess sista dagar. Mutor och korruption finns överallt, barn lyssnar inte längre till sina föräldrar. Det är tydligt att vi är på väg mot världens ände”, lyder tavlans olycksbådande budskap. Så uppenbarligen har jorden och mänskligheten alltid varit på väg åt fanders.
Vi människor har en tendens att fascineras mer av berättelser om ondska och mörker. Vi lyssnar hellre till spökhistorier än till kärlekssagor. Varför? Jag förstår verkligen inte det mänskliga behovet. Vi vet ju att både människor och djur som är rädda eller känner sig hotade intar en försvarsposition, vänder sina taggar utåt. Våld föder rädsla och rädsla föder våld.
”Plötsligt är det bara vi två som existerar och en vårsol som värmer våra ansikten. Inga krig, inget avund, ingen hunger, ingen sorg.”
Men jag har fått nog nu! Jag orkar verkligen inte gå omkring och vara rädd hela dagarna. Det äter upp all min energi. Jag klarar inte ens av att dränka min oro genom konsumtion. Nya köksluckor eller trendig vardagsrumssoffa funkar inte längre. Den materiella lyckan har nått sin slutstation. Vad finns då kvar att lägga sin tro och sitt hopp på? I skrivande stund dyker plötsligt min sjuåriga dotter upp i vardagsrummet, där jag sitter och försöker skriva klart min krönika.
– Pappa, det är sol ute, våren är här! Måste du sitta här hela dagen, vi kan väl gå ut och leka?
Jag tittar upp från laptop-skärmen, ser in i ett par klara och glada flickögon.
– Det är klart att vi ska ut och leka!
Jag reser mig, går ut i hallen och tar på mig vårjackan. Öppnar ytterdörren, hennes varma lilla hand i min. Vi går ut tillsammans, och plötsligt är det bara vi två som existerar och en vårsol som värmer våra ansikten. Inga krig, inget avund, ingen hunger, ingen sorg. Jag ser hennes lyckliga ansikte. Tack min dotter! För att du finns, för att du ger mig mening, tro och kraft att orka.
– Varför gråter du pappa?
– Jag gråter inte, det är tårar av glädje. Det är tårar som alldeles nyss var gråt men som förvandlades till glädje på grund av dig.
– Du är knäpp Pappa! Kom nu!
