Den här årstiden kan vi betrakta på så olika vis. Antingen som början på något nytt eller som slutet på något gammalt. Jag tror jag väljer det första alternativet idag. Vi går mot ljusare tider helt enkelt. För många är våren en tid för depression och ångest, men för mig har den alltid betytt pånyttfödelse. Jag älskar att kratta bort gammal skit ur gräsmattan och sen se de nya ljusgröna grässtråna växa upp bredvid de gamla. Allt är förgängligt och det är vackert i mina ögon.
Jag har i stort sett slutat att läsa nyhetsmedias rubriksättningar. Min strokehjärna klarar inte av det helt enkelt. Frågan är om det är särskilt nyttigt för någons hjärna. Att ständigt bli påmind om att jorden går under imorgon kan omöjligt vara till nytta för oss dödliga. Jag tror att mörker skapar dystra tankar och att ljus skapar möjligheter. Fram till för en vecka sedan låg jag bara i soffan och led av självömkan, trodde mitt liv var slut på grund av den stroke som drabbat mig. Men så plötsligt vände det. Jag är egentligen osäker på vad det var som fick min dödsångest att sina, vad som fick mig att skymta ljuset längre fram. Enligt läkarna beror det på att infektionen, som bildas i hjärnan när man drabbats av en stroke, har börjat läka. Nervtrådar som börjar hitta nya vägar.
Jag tar mig friheten att med denna krönika att våga skriva något så till synes banalt. Kärlek, närhet, empati och mod är kanske det enda som kan rädda vår värld just nu.
Tror på kärlek
Nu tänker jag att det inte är så svårt att dra en parallell till vår moder jord. Hela vår planet är som en enda stor hjärna som drabbats av en rejäl blödning och infektionen är mycket märkbar. Vi behöver alla vila, vi behöver ljus, närhet och kärlek. Jo, jag är medveten om att det är synnerligen naivt att tro att kärlek skulle bota allt ont på jorden. Men jag tar mig friheten att med denna krönika att våga skriva något så till synes banalt. Kärlek, närhet, empati och mod är kanske det enda som kan rädda vår värld just nu. Jag får lov att påstå det och jag tänker fortsätta tro på det, annars finns det ju ingen mening med nånting.
Jag brukar ofta hävda att jag inte är religiös och det stämmer på det viset att jag varken tror på Gud, Allah eller Budda. Men jag tror definitivt på budskapet om kärlek, jag tror definitivt på människans förmåga att göra gott. Vad är det för mening att sitta och be till någon annan osynlig kraft? Res dig upp, sätt det ena benet före det andra och sen det andra före det ena och du skall plötsligt märka att du går framåt. En dag skall du säga – ”Jag gjorde det! Jag gick hela den långa vägen alldeles själv och på vägen mötte jag så många andra som gav mig kraft att gå vidare.” Nu tänker jag ta hunden på en långpromenad i januarisolens bleka strålar och låtsas att våren är på väg.
