En av våra favoritparoller var ”Rädda världen”. Det var tämligen anspråksfullt, men ett inte så oriktat krav som det kan låta; vi ställde det minst lika mycket på oss själva som på andra. Vi var rätt säkra på att vi var en del av räddningsstyrkan. Någon högre makt blandade vi inte in. Vi trodde olika om den saken. Jag trodde verkligen inte alls.
Söndagens tema är frälsningen, och jag tror numera på Gud. När den förändringen inträdde var jag någorlunda vuxen. Man skulle kunna tro att det ledde till att bördan minskade, att ansvaret för att rädda världen kunde lämnas tillbaka till Frälsaren. På sätt och vis stämmer ju det. Min övertygelse är att vi alla är räddade. Guds försonande hand sträcktes ut till mänskligheten när Jesus dog på korset. Vi får vara i gemenskap med Gud om vi vill. Den gemenskapen beror inte på att vi har gjort rätt, eller att vi har förtjänat en plats hos Gud, utan på att Gud älskar oss och vill ha oss, oavsett allt. Vi har en Gud som på riktigt fattar hur det är att vara människa.
Samtidigt är världen som den är, och här står vi, var och en med Gud tätt intill oss, mitt i skiten. Livet kan inte gå ut på att luta sig tillbaka och vänta in en annorlunda evighet. Varje dag uppstår situationer som vi behöver rädda varandra ur. Nu tänker du kanske att det låter som om jag räknar bort Gud ur räddandet. Det gör jag inte. Utan Gud skulle det inte bli något alls, tror jag. Det skulle inte ens vara något att rädda. Din kärlek och min kärlek strömmar ur Guds kärlek.
Men upptäckten att den där totala kärleken finns att ta emot, helt utan villkor och förbehåll, den kan väcka något annat i en människa
Skapelsens mål, och räddningens metod, är att du ska bli du, jag ska bli jag och vi ska bli vi. Var och en fullt ut sig själv, fullt ut i gemenskap med Gud och med varandra. Ingen utanför. Det är lätt att skjuta det på framtiden, hänskjuta det till Gud, och låta det bli något man bara längtar efter. Men upptäckten att den där totala kärleken finns att ta emot, helt utan villkor och förbehåll, den kan väcka något annat i en människa. Ett behov av att inta sin plats i räddningsstyrkan, och veta vem som leder den, och veta att vi är många där. Att ställa sig själv till förfogande.
Då kan det bli som med ett möte mellan ett brottsoffer och gärningsmannens familj, först i rättssalen och sedan i ett mörkt parkeringshus: Det går att dela smärta och vilja varandra väl, och säga det. Dra upp varandra en bit ur eländesleran. Eller det kan bli som att få berätta för ett mycket oroligt barn att hen inte hamnar i helvetet för att hans lärare säger att han är elak. Ett steg närmare målet med skapelsen. Du hör samman med Gud och med oss andra, inte för att du alltid gör rätt, utan för att Gud älskar oss. (Så är det för läraren också.) Det kan vara att göra en orosanmälan, eller att vittna mot någon man älskar, att göra något svårt för att det ska kunna bli bra sedan.
När Gud räddar världen sker det på alla plan samtidigt. När människor hjälper till sker det ibland genom politiskt ansvarstagande och gemensamma beslut, men rätt ofta ett möte i taget, en blick i taget, några ord i taget. Här står vi, tillsammans i världen, med Gud tätt intill.
