I juni 1957 klev jag som nyfiken sexåring in för första gången i båtbyggeriet i Äng där jag hade hört sågande och snickrande sedan tidigt på morgonen. Minns att jag stod utanför den stora öppningen en stund och kikade in tills de vid den tiden unga bröderna Mats och Börje bjöd in mig.
Sedan hängde jag i båtbyggeriet en stor del av sommaren och underhöll Mats och Börje tills det var dags att åka hem till stan i slutet av augusti. Henån med Mats och Börje har präglat mitt liv varje sommar sedan 1957. Nu är båda bröderna borta, Börje sedan januari i fjol.
Under 1950-talet var Henån annorlunda. Det var landsbygd med mindre lantgårdar och bönderna hade hästar i stället för traktorer. Det var därför helt fantastiskt att som barn komma från stan och få åka hölass, rida på ardennerhästen och leda kor genom Henåns samhälle för mjölkning vid gården i Äng.
Mats var den av bröderna som vid sidan om båtbyggeriet ägnade mest tid att hjälpa sin far Ivar med jordbruket. Det var ofta tidiga morgnar för Mats då alla korna skulle mjölkas innan han kunde fortsätta i båtbyggeriet.
Jag minns många speciella episoder tillsammans med Mats, bland annat då jag var med då han med hästen drog fram stockar från grannen Knuts skog. Någon vecka innan Mats somnade in besökte jag honom och vi talade om gamla minnen från mina första år i Äng och då dök detta speciella minne upp.
Fram till 1970-talet byggde Mats och Börje genuina bohusekor. De hade lagt upp en nästintill industriell löpandebandteknik, som ändå förblev ett rent hantverk. Då efterfrågan på träbåtar avtagit hade Mats och Börje producerat flest bohusekor utmed hela Bohuskusten.
När jordbruket och båtbyggeriet upphört skolade Mats om sig till lastbilschaufför och transporterade båtar till köpare i både Sverige och många länder i Europa. Det blev en syssla som pågick länge och på senare år i sonen Henrys Åkeri.
Mats kunde ha haft många yrken. Han var en skicklig hantverkare som kunde det mesta, allt från snickeri till att sko hästar, mura och sätta kakel. Alltid snabbt och med stor noggrannhet.
Mats var en intellektuell person. Han kunde uppfattas som tystlåten, men man såg alltid på ansiktsuttrycket att han hade glimten i ögat och deltog i diskussionerna. Vi hade många intressanta samtal under åren som upptog många olika ämnen.
Mats bortgång har satt punkt för en epok som för mig förknippas med Henån, min barndom och vuxenlivet. Saknaden är stor, men minnena lever kvar.
Håkan Hedman
Sävedalen och Lövås, Henån