Det var en riktig musikfest som Norrköpingspubliken och tv-tittarna bjöds på. För första gången på jag vet inte hur länge så var det nämligen inga låtar som var dåliga. Alla bidrag hade möjlighet att ta sig vidare åtminstone till Andra chansen, och alla hade förtjänat det. Dock var det inga klockrena vinnare heller, och därför var det upplagt för att vad som helst kunde hända. För när alla är bra innebär det inte bara att många kan gå vidare, utan att de även riskerar att bli utslagna.
Under de två första deltävlingarna har tidigare okända artister slagit sig fram och tagit direktplatser till finalen med hjälp av bra låtar i stället för kändisskap. Därför kunde man kanske hoppas på något liknande i lördags, där exempelvis Boris René eller SaRaha kunde bli denna veckas Robin & Wiktoria.
Men nu blev det inte så. I stället var det de från första början favorittippade Oscar Zia och Lisa Ajax som övervann nerverna och gick direkt till Friends arena. Detta tycker jag var lite tråkigt. Ingen av deras låtar var nämligen några klockrena segrare, och därför hade det varit kul med ett mer oväntat finalbidrag.
Även jag själv tillhör dem som från början hade stora förhoppningar på Zia och Ajax. De var högt ställda. Kanske för höga. För jag vet vad de kan, men tycker inte att deras låtar visade det fullt ut. Framförallt Lisas låt var platt och hon fick ingen chans att visa den fulla potential som hon besitter i sin röst. Oscars låt hade lite samma problem, lite för långrandig.
Dock, återigen, jag tycker inte att någon av dessa låtar är dåliga. Jag hade nog bara förväntat mig något annat.
Jag måste än en gång återkomma till den samlade nivån på lördagens tävling. Helgens tävling var som en perfekt Spotify-lista för en förfest. Det var dansanta afrikanska toner, house-gung, och så en gammal hederlig schlagerdiva med en smittande låt som det inte gick att sitta still till. Men den slutade sist.
"Kom ut som en stjärna" är en klassisk schlager med extra allt. Glitter och glamour, fjädrar, konfetti, klädbyten, tonartshöjning, glädje och fullt ös. Men i ett startfält där alla låtar är bra måste någon sluta sist, och den här gången blev det Christer Lindarw. Man hade kunnat tänka sig att en gammaldags låt skulle vara ett välkommet avbräck till alla moderna låtar, men så funkar det inte i år. Och det är kanske lite skönt trots allt. Redan innan årets tävling var jag tveksam till varför så många artister med passerat bäst före-datum skulle delta. Här tänkte jag närmast på Anna Book, Tommy Nilsson och After Dark. Och nu har det också blivit så att alla dessa är ute ur tävlingen. Det kan förhoppningsvis avskräcka några inför nästa år från att ställa upp för att fira jubileum i stället för att ha något vettigt att komma med rent tävlingsmässigt.
Programledarduon klarade sig bra, men vissa segment kunde man ha varit utan. Att spela "Under Pressure" utan vidare innebörd kändes bara onödigt. Men stand-up funkade oväntat bra i Melodifestivalen, och det är kul att de olika programledarna har tagit tillvara det som de är bra på, vilket ju var tanken från början.
