Hej allihopa, jag lever! Det är nog en del som har undrat om jag helt har gått under jorden den senaste veckan när jag knappt har hunnit svara på mail, sms, telefon, facebook-meddelanden eller snapchat. Men jag har helt enkelt jobbat, och med ett av mina största intressen och kärlekar, Melodifestivalen. Och det i Halmstad! Det har varit min stressigaste vecka någonsin. Men utan tvekan också den roligaste.
Det var långa dagar med intervjuer, presskonferenser, ombokade intervjuer, skrivande, liverapporteringar, middagar, genrep, fester och tävlingar. Och jag har älskat varje minut av det.
Veckan började lite lugnt med att jag skrev några artiklar om förebredelser på stan. Redan där märktes att det låg något i luften i Halmstad. Att det faktiskt var något kul på gång. Folk hade förväntningar på vad som komma skulle, och jag får nog säga att de infriades med råge.
Ni vet hur när man hör en viss låt, hur man då mentalt kan förflytta sig till en tid och plats för länge sedan, när minnen poppar upp tack vare just de där tonerna? Den här veckan har jag fått åtta nya sådana låtar, som varje gång jag hör dem i framtiden kommer att flytta mig tillbaka till vecka 9, början av mars, 2016. För under veckan har jag lyssnat på dessa låtar fler gånger än några andra mellolåtar. Dels för att jag har sett dem live på rep och föreställningar, men också för att vara förberedd inför intervjuerna.
Jag har rapporterat om Melodifestivalen tidigare, på avstånd. Nu kom allting väldigt nära helt plötsligt. Att få sätta sig ner med varje artist och prata har varit det bästa med den här veckan. Och som alltid när man träffar någon man bara har hört talas om så får man en liten annan bild. Nästan alltid en mer positiv sådan. Jag kan till exempel nu se fler bottnar i Dolly styles framträdande, efter att ha pratat med dem om hur de vill vara förebilder för dem som vill se ut som sig själva och inte alla andra. Att verkligen förstå hur mycket Isa kämpar för revansch efter sin deltävling, det känns mer när man samtalar ansikte mot ansikte - och berör även så mycket mer när hon sedan inte lyckas ta sig vidare till finalen.
Alltihop avslutades med en helt makalös lördagskväll, där alla gjorde sitt bästa och rätt låtar gick vidare från respektive duell. Hela min galna mellovecka fick sedan bästa möjliga avslut, med efterfesten på Boomboom room. Alla artister (och journalister) kunde äntligen slappna av och bara vara sig själva och ha kul. Och tack vare den personliga kontakten man fått med artistern under veckan blev det extra kul. När Panetoz står på ett bord och släpper loss till deras hit "Dansa pausa", och Daniel Nzinga ropar åt mig att komma upp och joina dem, då blir det inte mycket bättre än så.
Och med detta så lämnar Melodifestivalen Halmstad. För den här gången vill jag säga. När jag pratade med Christer Björkman var han väldigt nöjd med stan, och på frågan om varför mellon inte har varit här tidigare svarade han att det handlar om att kommunen ska vilja ha hit tävlingen. Så jag hoppas verkligen att Halmstad vill det. För sådan fest och glädje som jag har sett i stan, det behöver vi mer av. Det är viktigt för alla Halmstadbor, och inte bara för en reporter som får leva sitt livs dröm.
