Varje år firas studenten i hela Sverige. Många studenter springer ut och visar stolthet för att de lyckats avsluta skolan. Kommuner i hela Sverige förbereder sig för en för att studenterna ska kunna fira utan oro och problem. Familjer i spänd förväntan står framför gymnasieskolornas dörrar och ger blommor och presenter till sina barn. Sedan åker alla studenter runt i staden med lastbilar. Unga tjejer med fina festklänningar tillsammans med klasskamrater skriker ut sin glädje inför alla människor i staden.
Scenerna får mig att tänka på denna dag i Afghanistan. Det finns en stor skillnad i hur man firar studenten i Sverige och hur det ser ut i Afghanistans skolor. Det finns inga planer eller förberedelser från kommuner, och inga familjer väntar framför dörrarna på sina barn.
Tyst firande i Afghanistan
Studentdagen i Afghanistan börjar med tystnad och avslutas med tystnad, precis som de andra dagarna under tolv års skolgång. Studenterna förväntar sig inte heller att skolavslutningen planeras och firas på något speciellt sätt.
Skolavslutningen är ändå en dröm för många afghaner som levde under kriget och särskilt under talibanens regering. 2002 öppnades alla skolor för barn och ungdomar. Dessutom flyttade ett stort antal afghaner tillbaka från Iran och Pakistan för ge deras barn chansen att gå i skolan, trots att situationen blev sämre och landet blev osäkert igen.
Jag minns när jag tog studenten i Kabul, Afghanistan, för flera år sedan. Rabia- e-Balkhi, en gymnasieskola som ligger i Kabul, var en populär skola innan kriget och de flesta familjer i de högre samhällsklasserna skickade dit barnen för att plugga, men efter kriget återstod bara en halvskadad byggnad.
Under tolv års skolgång i Afghanistan tvingades flickor bära samma uniform, en lång svart klänning och en vit sjal. Pojkarna tvingades dock inte bära uniformen på samma sätt som flickor, de flesta fick komma till skolan utan någon uniform.
Inga höga skrik
Den enda dag som vi fick komma till skolan utan uniform var sista dagen. Studenterna firade dagen själva inomhus i klassrummen med sina klasskamrater. Alla fick laga sin favoritmat och ta med till skolan och bjuda sina klasskamrater och lärare, och man berömde varandra. I skolan fick studenter spela musik och dansa med sina klasskamrater, men bara i klassrummet. Man fick inte skrika så högt att ljudet spreds utanför skolan.
Förutom de här begränsningarna tycker jag att vi var lyckosamma jämfört med eleverna på andra skolor i huvudstaden. Min upplevelse av studentdagen i ett centralt område i Kabul visar bara en liten del av flickornas liv i landet. I osäkrare städer är skolgången och studenten helt annorlunda. I vissa områden får barnen inte ens gå till skolan. Många föräldrar vågar inte ens skicka sina barn, och särskilt sina döttrar, till skolan.
Många studenter som tar studenten idag i Sveriges kan planera för sin framtid. De kan börja studera i någon högskola, få ett jobb och skapa ett stabilt liv, men det finns inte någon tydlig framtid för ungdomar i Afghanistan. Ingen vet hur länge de får fortsätta gå till skolan, hur länge de får leva och om de har tur och kan avsluta skolan, vad som kan händer efteråt. Varje dag är en instabil dag för studenter i Afghanistan.
