Det har gått ett halvår. Av de fysiska skadorna syns bara ett handledsskydd. Av de psykiska syns inget alls. Men de finns och kommer alltid att finnas, tror 28-åringen. När hon under nätter med mardrömmar vaknar så är lampan redan tänd.
Det är ingen i huset utanför västsvenska Vessigebro som somnar i mörker längre.
– Jag är lite stolt och vill klara mig själv. Jag vill vara stark men jag är rädd, säger hon och plockar upp tvååriga dottern Emilia i famnen.
Natten till den 1 november förra året förändrades livet för 28-åriga Pernilla Stjernfeldt. Som ett av två kassabiträden på Max hamburgerrestaurang föll hon offer för ett brutalt rån. En 22-årig man, hennes arbetskamrat, slog henne upprepade gånger med en kofot mot huvudet. Det besinningslösa våldet, som kunde ha kostat henne livet, stannade vid två krossade armar och ett 40-tal stygn i ansikte och huvud.
Scenariot har rullat i tankarna sedan dess.
– Jag är inte längre rädd för att dö. Det spred sig en lugn känsla till slut, mitt i allt det fruktansvärda. Som om jag uppfattade vad som hände genom en glasruta. Det är en tröst att det kanske blir så rofyllt på slutet, funderar hon.
Några veckor efter rånet fick hon veta att hennes kollega var misstänkt för våldet. Hon fick en chock. Bara timmar innan dådet hade de jobbat sida vid sida. Men det gav också övervåldet en rimlig, om än sjuk, förklaring.
– Jag var relativt ny på jobbet och hade vid ett tillfälle sagt vad jag tyckte om honom som chef. Jag upplevde honom som lättkränkt redan innan det här. Det kändes direkt som om detta var riktat mot mig, säger hon.
Några gånger i veckan arbetstränar hon nu på den arbetsplats som fram tills nyligen fortfarande kändes som en brottsplats. Kollegorna på Max har stöttat henne under hela rättegången, berättar hon.
– Från första början så bestämde jag mig för att komma tillbaka, att vinna tillbaka min plats, att känna mig trygg där igen. Det är en del av läkningen, säger hon och fortsätter:
– Dessutom är det ett jobb. Jag vill inte gå tillbaka till arbetslöshet. Det finns inte på kartan. Nu har jag en bra chef och bra kollegor.
LÄS MER: Så blev domen mot Max-rånarna
Resan tillbaka är lång och än är hon inte framme. Men även om hon fortfarande inte får belasta vänsterarmen alls så har allt gått åt rätt håll.
– Med två armar i gips så fick min sambo hjälpa mig med allt. Jag fick skrika färdig på toaletten. Det var förnedrande, minns hon.
Relationen med sambon Rikard Axelsson har stärkts under den svåra perioden. Tillsammans har de fyra barn som alla har påverkats av händelsen på något sätt.
– Familjen är mer sammanbunden nu. Det är uppvaknande att nästa förlora varandra. Allt är inte värt att bråka om längre, säger Pernilla Stjernfeldt.
Tingsrättens dom, nio års fängelse för mordförsöket med kofoten, säger hon sig kunna leva med. Nu vill hon gå vidare men räknar samtidigt med upprivna sår i en framtida hovrättsprocess.
– Jag hoppas bara att de har anständigheten att hålla sig borta från Falkenberg så att jag slipper att möta dem. De har naturligtvis rätt att fortsätta sina liv men de behöver ju inte göra det här. Det kommer aldrig att kännas bra att se dem.
